2008-09-24

På taket i tyfonen

Som Markus redan har skrivit så har vi haft stormvarning igen. Denna gång var det Hagupit som härjade (Kummari, Nuri och Hagupit - inga Gudrun och Gustav här inte). När jag kom hem med bussen igår hällregnade det, och eftersom jag redan var dyblöt efter promenaden från busshållplatsen till vårt hus, tänkte jag att jag lika gärna kunde gå upp på taket och kolla så att inte stupröret var igenkloggat (spännande förresten, stavningskontrollen reagerade på ordet "hällregn" men inte på "igenkloggat". Hm.). Jag hade nyckeln med mig för jag tänkte att då kommer jag ju in om dörren upp till taket skulle gå igen. Och det gjorde den, med ett försmädligt klick.

Jag satte glatt i nyckeln och försökte vrida om. Inget hände. Jag försökte igen. Och igen, allt mer panikslaget. Regnet fullkomligt vräkte ned, som ett vattenfall, och där stod jag, utelåst på taket, i en snart-kategori-8-tyfon.

Jaha, tänkte jag, vad gör jag nu? För första gången sen jag kom till Hongkong frös jag (ja, förutom när jag hade 40 graders feber då, eller när man hamnat på någon restaurang med a/c:n på max. Men ute har jag aldrig frusit förut.). Det var åtminstone två timmar tills Markus skulle komma hem. Men någon annan kanske skulle gå förbi på gatan nedanför; någon som jag kunde kasta ner nyckeln till och som kunde rädda mig från min blöta belägenhet. Och efter kanske fem minuter skymtade jag ett stort paraply.
-Hello, ropade jag. Ingen reaktion. Jag försökte igen, högre denna gång, Paraplyet rörde sig vidare. Till slut skrek jag ett lite patetiskt "help!". Paraplyet stannade, och under det tittade en ung kille fram.

Jag kastade ner nyckeln till honom, och stackarn fick gå runt kvarteret i regnet, låsa upp vår port och sedan upp för alla fyra trappor för att öppna takdörren. Han skrattade mest medan jag tackade min räddare i nöden. Vilken jäkla tur att jag hade nyckeln med mig, annars vet jag inte hur jag skulle ha gjort!

När jag kommit in och fått av mig de dyblöta kläderna hade regnet såklart upphört...

1 kommentar:

Linda sa...

Haha, förlåt jenny att jag skrattar åt din olycka :)