Förutom den rostade gås som är ställets specialitet, friterad tofu, och räkor i supergod konjakssås, fick vi testa lite andra kinesiska specialiteter. För det första: tusenårsägg (thousand year old eggs). Det är ägg som är konserverade med en metod som innebär att de täcks i en blandning av lera, osläckt kalk, salt, aska och riskorn, och sedan lämnas i flera veckor eller månader. När de är klara är äggulan mörkgrön och krämig (och ska tydligen lukta surströmming, men det kände jag inget av) och vitan är en brun och genomskinlig hård gelé. Jag lovar, det var godare än det låter! Om man gillar ägg vill säga, för det smakade faktiskt mest som... ägg. Markus (som verkligen inte gillar ägg) smakade också en tugga men dök sedan på den inlagad ingefära som serverades till äggen. På Wikipedia finns mera om metoder för att göra tusenårsägg och de kemiska processerna som gör att ägget konserveras.
Tusenårsägget som Markus bitit en tugga av, med rosa inlagd ingefära. (Och efter att jag hade tagit den här alldeles för suddiga bilden får jag veta att vår kamera har en makrofunktion för extrema närbilder. Suck...)
Den andra "nu kan jag bocka av det på listan över saker jag ätit"-rätten var sjögurka. Friterad sjögurka. Och det smakade ganska precis som calamari fritti (friterad bläckfisk) förutom en något knaprigare konsistens. Jag påpekade detta för Pascal (Markus handledares fru) och hon insåg att jag hade rätt och tyckte helt plötsligt att rätten förlorade lite av sin speciellhet.
Att vara här har ytterligare bekräftat det där med att vad som anses vara "äckligt" och "mat" är totalt kulturellt betingat (och ekonomiskt). En sjögurka ser kanske inte så aptitlig ut (se wikipedia-artikeln ovan), men å andra sidan glupar de flesta svenskar glatt i sig kräftor varje år, som inte heller ser så väldans mysiga ut där de krälar omkring på sjöbotten (och vad kräftorna själva äter ska vi inte tala om...).
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar