Det smakar kyckling...

Ja, fast just kycklingen här smakar inte riktigt som kycklingen hemma. Det kan ju bero på massor av saker: även om man försökte krydda den lika så skulle det ju inte bli helt lika ändå (allt finns inte här/hemma och så vidare). Men även exempelvis McDonald”s kycklingburgare smakar annorlunda här än hemma, och jag tror att jag lyckats utröna varför. Förra helgen var jag hemma hos en kollega och spelade Wii och Mahjong (ja, det är en datorlabb jag jobbar på), och vi var iväg och handlade lite att äta under kvällen, bland annat grillad kyckling. Van fågelstyckare som jag är (efter ett tjog gäss en kväll på ÖG) lade jag märke till att den ben- och broskplåt som separerar bröstfiléerna från varandra på fåglar stack ut snarare än var inbäddad mellan två monsterfiléer som brukligt är hemma i Sverige. Bröstfiléerna på fågeln vi köpt var inte ens hälften så stora som jag är van vid, och olika varianter på ordet ”hackkyckling” dök upp för mitt inre, tills jag kom ihåg att alla de grillade kycklingarna si affären hade sett ut så. Jag tror det rör sig om en kulturell skillnad: bröstfiléer ses inte som någon särskilt bra styckbit här, däremot värdesätter man det bruna lårköttet, och vill man åt det måste man föda upp kycklingar på ett fundamentalt annorlunda sätt. Så till och med McDonald’s kycklingburgare innehåller tillplattade lårbitar utöver malet ”övrigt” kycklingkött. Huruvida kycklingarna är så mycket gladare av det eller inte låter jag vara osagt, men inte är det Europeiska broilerhöns man äter när man beställer kyckling här, och hittills är jag nöjd med det.