Recension: Farenheit 451

Jag läste nyligen ut 451°F. Köpte på mig lite böcker, och den gamla klassikern följde med, delvis för att jag fortfarande gick och nynnade på det här lätt udda odet till honom... läskigt lättnynnat. Kan vara en idé att inte följa länken med allmänhet/kollegor/personer under 15 inom hörhåll.

I korthet handlar den om en framtida brandman vars jobb är att elda upp böcker i en klassisk dystopi. Tyvärr känns den väldigt aktuell, inte för att bokbål ligger nära till hands i dagens samhälle, utan snarare för dess korta beskrivning av hur det blev som det blev. Någon gång i bokens historia började man ta folks anstöt på allvar, man började skydda folk från obekväma texter. Eftersom allt kan uppfattas som anstötligt av någon fanns snart inget kvar, entré dystopi.

Varför känns detta aktuellt idag då? Ja, i en värld där ”hela den kinesiska nationen är förolämpad”. där ambassadörer vandaliserar konstverk som uppfattas som ”en skymf mot det israeliska folket”, där en streckgubbe kan ”uppröra den muslimska världen” och frasen ”will someone please think of the children, the children!” används allt flitigare kanske det är frestande att riva ut bara en sida, bara här eller bara där. Inte tror jag att vi någonsin kommer att hamna i Bradburys dystopi, både dystopier och utopier är extremer som aldrig slår in, men det hindrar inte att färdriktningen pekar ditåt. Skiljelinjen mellan omtänksam och repressiv är ibland hårfin och behöver ständigt vaktas.

Boken får 3 sidor av 5. Även om det är en modern klassiker är den inte jättespännande, och språket faller mig inte helt på läppen. Jag kände mig också tvungen att expropriera etiketten ”politik (Jenny-nörderier)” för den här posten. Hoppas det inte misstycks.