Gamla ägg och sjögurkor

Efter kycklingfötterna (se nedan) så har vi haft ytterligare kulinariska äventyr. Igår var vi nämligen ute och åt middag med Markus handledare och hans fru. De tog oss till Yung Kee, en kantonesisk restaurang som nyligen fått en stjärna i Guide Michelin (förresten har tydligen även Hutong, där vi åt min födelsedagsmiddag, också en stjärna. Vi är sådana gourmeter!).

Förutom den rostade gås som är ställets specialitet, friterad tofu, och räkor i supergod konjakssås, fick vi testa lite andra kinesiska specialiteter. För det första: tusenårsägg (thousand year old eggs). Det är ägg som är konserverade med en metod som innebär att de täcks i en blandning av lera, osläckt kalk, salt, aska och riskorn, och sedan lämnas i flera veckor eller månader. När de är klara är äggulan mörkgrön och krämig (och ska tydligen lukta surströmming, men det kände jag inget av) och vitan är en brun och genomskinlig hård gelé. Jag lovar, det var godare än det låter! Om man gillar ägg vill säga, för det smakade faktiskt mest som... ägg. Markus (som verkligen inte gillar ägg) smakade också en tugga men dök sedan på den inlagad ingefära som serverades till äggen. På Wikipedia finns mera om metoder för att göra tusenårsägg och de kemiska processerna som gör att ägget konserveras.


Tusenårsägget som Markus bitit en tugga av, med rosa inlagd ingefära. (Och efter att jag hade tagit den här alldeles för suddiga bilden får jag veta att vår kamera har en makrofunktion för extrema närbilder. Suck...)

Den andra "nu kan jag bocka av det på listan över saker jag ätit"-rätten var sjögurka. Friterad sjögurka. Och det smakade ganska precis som calamari fritti (friterad bläckfisk) förutom en något knaprigare konsistens. Jag påpekade detta för Pascal (Markus handledares fru) och hon insåg att jag hade rätt och tyckte helt plötsligt att rätten förlorade lite av sin speciellhet.

Att vara här har ytterligare bekräftat det där med att vad som anses vara "äckligt" och "mat" är totalt kulturellt betingat (och ekonomiskt). En sjögurka ser kanske inte så aptitlig ut (se wikipedia-artikeln ovan), men å andra sidan glupar de flesta svenskar glatt i sig kräftor varje år, som inte heller ser så väldans mysiga ut där de krälar omkring på sjöbotten (och vad kräftorna själva äter ska vi inte tala om...).

Not a chicken

Vi åt dim sum till lunch igår (igen - det har blivit mycket av den varan på sistone, man måste ju passa på). Och eftersom det inte är mycket tid kvar nu, så bestämde vi oss för ett litet tillägg till vår vanliga beställning av chiu chow dumplings, kycklingris i lotuslöv, shanghai-style pork dumplings (med buljong i, som vi äntligen lärt oss äta utan att drälla soppa över halva bordet), fyllda rispannkakor och ångkokta bbq pork buns. Vi beställde den kantonesiska specialiteten kycklingfötter. Jupp, kycklingfötter. De var kokta i någon sorts sås med svarta bönor och chili (vilket gav en något sydamerikansk touch) och såg ut som... tja, det som kycklingar går omkring på innan de hamnar på middagsbordet. Smaken då? Tja, de smakade inte illa, mest märkligt. Det är inte så mycket kött, utan (förutom ben då förstås) mest fett och skinn, vilket gav dem en mör men lite småslemmig konsistens. Definitivt en så kallad "acquired taste".

Studentikost

Jag spenderar en hel del tid på universitetet jag också, trots att jag inte pluggar där. Här finns trådlöst internet, god dim sum och billigt fika. Dessutom kan man få nöjet (ett ibland tvivelaktigt sådant) att närstudera de Hongkongska studentikosa yttringarna (fast jag vet ju förstås inte hur representativa de är då jag bara har ett studieobjekt).

Det är ont om plats och lokaler här, så om man gör en uppsaliensisk jämförelse är det som att tränga ihop universitetets, nationernas och kårernas alla aktiviteter på en och samma plats. På vägen hit slapp jag visserligen de läskiga klonade och skanderande ekonomistudenterna (se föregående inlägg), men såg "social dance society" göra reklam för sin årliga bal, marknadsföringsstudenternas kår som informerade om sitt mentorsprogram , "band society" som höll på att plocka ner scenen efter sitt uppträdande igår, någon som sålde biljetter till en föreläsningsserie under rubriken "cherich life chose love" eller något liknande (all information var på kantonesiska så vad detta innebär vet jag inte), någon slags student-Rotary som höll en välgörenhetsinsamling, och slutligen "Campus Crusaders for Christ" som stolt annonserade att denna vecka är "Jesus Week" och sålde t-shirtar med texten "A gift from God" (och nu ska jag avhålla mig från vidare sarkastiska kommentarer, men om man vill få fler att bekänna sig till kristendomen kanske det är liiiite otaktiskt att döpa sin organisation efter en av religionens största historiska skamfläckar).

De sistnämnda (jag misstänker iallfall att det var de) tyckte igår att det var en bra idé att hålla ett högljutt bönemöte i en av universitetets lunchrestauranger mitt under lunchruschen, och här om veckan var det en stor dansshow, komplett med gigantiska högtalare och hundratals åskådare på inomhustorget, ett hundratal meter från biblioteket. Och vid rulltrappan står tio kostymklädda ekonomistudenter och skriker att man ska bli assimilerad (eller hur det nu var). Jag skakar på huvudet och frågar mig vad sjutton de håller på med. För jag menar, att springa runt i frack pyntad som en smärre julgran med konstiga kapsylmedaljer, att paddla hembyggda frigolitbåtar nerför en å, och framföra teaterstycken på rim där publiken plötsligt kan skrika "på tyska!", det är ju ett fullkomligt normalt beteende!

Det bjuder vi på!

Ja, så säger regeringen här om man inte använder så mycket el eller vatten. Upp till en viss gräns är el och vatten gratis, överstiger man den åker man på hela kostnaden. Knasigt värre, men eftersom vi verkar kapabla att hålla oss under gränsen så klagar vi inte...

Sssscccchhhh!

En liten upplysning till alla, säkert annars trevliga, kinesiska tjejer:
står man mindre än en halvmeter ifrån varandra finns det ingen anledning att ta i från tårna och skrika när man pratar med varandra.

När jag kommer hem till Sverige ska jag gå ut i en granskog, blunda och bara stå och lyssna på snön som ska lägga sig som bomull kring mina ömmande trumhinnor.

Citronfromage?

En vardagssak jag behöver är raktvål/-gel/-lödder, och även om jag faktiskt tog med en liten burk gel från Sverige så tog den ganska snabbt slut. Dags så för den lokala varianten. Som överallt annars i världen är det Gilette som gäller, men för att citera Pulp Fiction: ”Their's is just a little different” – deras skiljer sig en aning. I de flesta affärer finns bara en sort: citron-/limeraklödder. Inget fel på idén: en fräsch doft av citrusfrukt friskar upp det färdiga löddret om morgnarna. I praktiken finns det dock en avgörande skillnad mellan kineser och svenskar: vi växte upp med citronfromagehalvfabrikat. Då lokalbefolkningen fräschas upp av citrusdoftande raklödder står jag där med en av barndomens efterrätter i ansiktet... den fluffiga konsistensen, den artificiella citrusdoften, allt är som jag minns det.

"Jag är ett blogginlägg"

De är mycket för "public service announcements" här (vet inte riktigt vad det heter på svenska, men "meddelanden till allmänheten" kanske?). I tunnelbanan är det inte bara reklam för filmer och "gå ner i vikt med miss Hong Kong 2007", utan också en mängd affischer med meddelanden från diverse olika myndigheter och organisationer.

Miljö är ett poppis tema just nu, exempelvis har McDonalds en "no straw day" varje vecka, alltså en dag då man inte får något sugrör till läsken. På IKEA är tisdagar "no plastic bag day", vilket innebär att man måste betala 50 cent (ca 45 öre) för sin platspåse, istället för att få den gratis. Andra ställen skriver käcka meddelanden på sina platspåsar. Och här möts man av den irriterande tendensen att förmänskliga saker, som verkar vara väldigt inne. En plastpåse kan därför utropa med stora bokstäver: "I am a plastic bag! I am recycleable! I am reusable! I am
biodegradable! Please use me responsibly!". Jag bara väntar på att få läsa "I am a beer. Please drink me responsibly" på en ölburk.

Om det bara vore plastpåsar som låtsas att de kommunicerar med oss vore det väl en sak, men för att återgå till tunnelbanan så pågår där just nu en "kampanj för rulltrappssäkerhet". Den består i att uppmana folk att hålla sig i ledstången när man åker rulltrappa (vad som föranleder denna kampanj vet jag inte - så farligt är det väl inte att stå stilla utan att hålla sig i medan man rör sig långsamt uppåt eller nedåt). Kampanjen består dels av skyltar och dekaler, men också av en läskig barnröst ur högtalarna, som låter som hämtad ur Children of the Corn. Den säger "Be my friend! Hold me tight!". Det ska alltså vara rulltrappans ledstång som pratar... och den vill att jag ska vara dess kompis. Jag får rysningar varje gång jag hör det.

Sånt det luktar och sånt man vant sig vid

Nu har vi varit här i över en och en halv månad, och man börjar vänja sig så smått vid tillvaron här. Det var alldeles för länge sedan vi hade listor på den här bloggen (i början hade vart och vartannat inlägg en lista), så här kommer flera stycken!

Lista nummer 1. Hongkongska lukter.

• Durian. Den allomstädes närvarande doften i mataffärer och -marknader just nu. För er som inte vet är durian en ful, illaluktande och äcklig frukt, som råkar vara i säsong för tillfället. Det finns ett träd vid parkeringsplatsen i vår lilla by, om man mot förmodan skulle bli sugen.
• Svett. Det är värmebölja, och deodorant verkar inte riktigt ha gjort det genomslag som man skulle önska...
• Torkad fisk och annat torkat från djurriket. I mataffären finns påsar med små bläckfiskar och hela torkade minikrabbor på samma hylla där man hittar jordnötter och torkad frukt. På tunnelbanan (där efterlevnaden av mat- och dryckförbudet är sådär) kan en tonårstjej stå och stoppa i sig något som luktar akvariefiskmat, och som verkar bestå av just torkade fiskbitar. Det finns hela affärer vigda att allehanda torkade konstigheter, vars dofter är så att säga ganska "fishy" och sprider sig ut på gatorna. Men priset tog nog den affär nära vårt gamla hem i Mong Kok, där skyltfönstret var fyllt med små glasmontrar i vilka låg något som mest liknade torkade bruna pinnar, några decimeter långa. Att det inte var vanliga pinnar får man anta av priset - en av pinnarna kostade 22000 hongkongdollar. Frågan är vad man skulle göra med pinnen, eller snarare vad pinnen skulle göra med en. Ge en evigt liv?
  
• Rengöringsmedel. Ja, ni får inte tro att det är så snuskigt här - det städas febrilt i köpcentrumen, och gatorna sopas ständigt. Klotter ser man nästan aldrig, och de offentliga toaletterna på köpcentrumen är jättefräscha och alldeles gratis.

Lista nummer 2. Sådant man vant sig vid, vilket kan bli ett problem hemma i Sverige.

• Att kunna handla nästan vad som helst, nästan när som helst. Hur fasen ska det gå i Uppsala, där inte ens Pressbyrån har öppet efter klockan sex en söndagskväll? Här kan man shoppa digitalkamera efter fredagskvällsölen, eller först äta middag, sedan kolla efter byxor, fast klockan är halv tio en söndagskväll.
• Vädret. Inser att de "kalla" temperaturer som vi kommer att uppleva innan vi åker hem i december (14-20 grader), är vad Sverige har just nu...
• Vänstertrafiken. Har automatiskt börjat titta åt "fel" (dvs rätt) håll när jag ska gå över en gata. Kan bli farligt när man återvänder...
• Konstiga priser. Ett sexpack starköl är billigare än en påse färdigriven ost (och vad en yttepyttebit brie kostar ska vi inte ens prata om). Knäckebröd är billigast på IKEA (och på vår lokala mataffär Taste påstår de att Wasaknäcke "Gluten- och Laktosfritt" - ja det står så på paketet, på tvättäkta svenska - är "imported from Germany"). Att få sina strumpor och underkläder tvättade och torkade kostar mindre än en liten liten burk riktig yoghurt.
  

Förresten, stryk det sista, det kommer inte alls att vara ett problem hemma i Sverige. Jag betalar gladeligen svenska ölpriser och tvättar mina strumpor själv, bara jag får äta ost igen!

Chop stick master

Tydligen är jag bra på att äta med pinnar, två gånger har mina nya kollegor fält kommentarer om hur bra jag hanterar pinnarna. Tydligen ska man ha ett ganska stor mellanrum mellan pinnarna där man håller i dem. Enligt dem är det så man ”ska” äta, även om det är få som gör det. Så svart bälte i ätpinnar får man genom att göra som jag: lär er från pinnomslaget som kommer med sushilådan!

Eller så kanske de bara är artiga på ett väldigt konstigt sätt...

Arga lappen?

Det sitter en lapp uppsatt i vår hiss. Den är datorskriven och innehåller understrukna ord och utropstecken! (fast inte CAPSLOCK eftersom det inte riktigt finns på kinesiska). Sedan har någon skrivit till en fråga med bläckpenna (två ord och ett frågetecken). Frågan är vad det står på lappen?

• Sluta bränn rökelse, det luktar illa! (Antagligen inte, men man kan väl drömma...)
• Stäng inte av fläkten i lobbyn, det blir jättevarmt! (Igen, antagligen inte)
• Ni som bor på andra våningen, se till att hissdörren går igen ordentligt så att hissen inte fastnar där! (Nä, antagligen inte)

Eller kanske är det inte alls en sådan där lapp som är undertecknad ”vän av ordning”; kanske är det en ”vi ska ha fest, säg till om vi stör”-lapp, eller en ”soffa bortskänkes”-lapp.

Sån't man undrar...

• Vad gör de reklam för egentligen, de ganska stora affischerna med tjejer i bikini som sitter uppsatta längs med hela övre delen av Nathan Road? Det enda vi förstår är att det är något som kostar 98 dollar. Men vad? Det är då inte själva bikinin iallafall, så mycket är klart.
  
• Varför verkar man ofta tränga ihop en viss typ av varor i ett kvarter/ett varuhus? Idag var vi inne i ett trevåningsvaruhus som, med undantag för två affärer med "vuxenfilmer", en skoaffär och en butik med sådana där gigantiska burkar proteintillskott som kroppsbyggare tar, enbart innehöll små små affärer som sålde mobiltelefoner. Det måste ha funnits tiotusentals mobiler där inne. Sedan hamnade vi på gympasko-gatan. En affär med bara Nikeskor, nästa bara Reebok, sedan Adidas, sedan Nike igen. Nära vårt hus, i de lite mer så att säga...rejäla kvarteren, finns en gata med bara byggmaterial. En affär med hundratals stålbalkar. En med fönsterkarmar. Sedan mera stålbalkar. Om man ska ha en stålbalk (eller en mobiltelefon, eller gympaskor) är det onekligen lätt att jämföra priser och kvalitet eftersom man bara är några steg från konkurrenten, men det blir också lite lätt enformigt.
• Vad är det alla i korgarna och glasburkarna hos butiken på hörnet? Torkade lotusblad som man ska lösa upp i hett vatten och dricka mot magont? Malda ödletestiklar mot halsbränna? Eller kanske vanliga nötter att knapra på?
• Beror mina sömnbesvär på dålig Feng Shui i vårt lilla krypin?

PS. Om någon undrar över etiketten "Gweilo", så är det kantonesiska för "kaukasisk man" (dvs västerlänning). Det verkar vara en lämlig etikett för inlägg som visar hur otroligt totalt ovetande man är om vissa saker här. Mer om gweilo på Wikipedia.