Höst

Det har blivit höst i Hongkong. Visserligen kunde jag fortfarande promenera till universitetet i kortärmad tröja idag, blommor blommar fortfarande i alla möjliga färgsprakande varianter, och i fredags var det säkert 30 grader varmt, men det har definitivt blivit höstigare. Folk, inklusive vi, har plockat fram tröjor och jackor ur lådor och garderober, även om jag inte riktigt förstår nödvändigheten av täckjackor och pälsfoder riktigt än. Jag nöjer mig med en långärmad tröja - en sådan man ibland kan behöva under den svenska sommaren.

Höstkänslan förstärktes ytterligare under min promenad hemifrån, när det plötsligt luktade äpplen. Ni vet, så där som det kan göra från trädgårdar med äppleträd en klar höstdag. Jag fick nästan lite hemlängtan. Inte vet jag vad äppellukten kom ifrån, några äppelträd har jag då aldrig sett i vår by, där finns mest palmer och ett träd med stjärnfrukt (carambole).

En del av väderomslaget verkar bero på att vinden har vänt - det blåser från nordöst vilket gör att det är mer friska stillahavsvindar och mindre kinesiska kolkraftverk i luften man andas.

På taket i tyfonen

Som Markus redan har skrivit så har vi haft stormvarning igen. Denna gång var det Hagupit som härjade (Kummari, Nuri och Hagupit - inga Gudrun och Gustav här inte). När jag kom hem med bussen igår hällregnade det, och eftersom jag redan var dyblöt efter promenaden från busshållplatsen till vårt hus, tänkte jag att jag lika gärna kunde gå upp på taket och kolla så att inte stupröret var igenkloggat (spännande förresten, stavningskontrollen reagerade på ordet "hällregn" men inte på "igenkloggat". Hm.). Jag hade nyckeln med mig för jag tänkte att då kommer jag ju in om dörren upp till taket skulle gå igen. Och det gjorde den, med ett försmädligt klick.

Jag satte glatt i nyckeln och försökte vrida om. Inget hände. Jag försökte igen. Och igen, allt mer panikslaget. Regnet fullkomligt vräkte ned, som ett vattenfall, och där stod jag, utelåst på taket, i en snart-kategori-8-tyfon.

Jaha, tänkte jag, vad gör jag nu? För första gången sen jag kom till Hongkong frös jag (ja, förutom när jag hade 40 graders feber då, eller när man hamnat på någon restaurang med a/c:n på max. Men ute har jag aldrig frusit förut.). Det var åtminstone två timmar tills Markus skulle komma hem. Men någon annan kanske skulle gå förbi på gatan nedanför; någon som jag kunde kasta ner nyckeln till och som kunde rädda mig från min blöta belägenhet. Och efter kanske fem minuter skymtade jag ett stort paraply.
-Hello, ropade jag. Ingen reaktion. Jag försökte igen, högre denna gång, Paraplyet rörde sig vidare. Till slut skrek jag ett lite patetiskt "help!". Paraplyet stannade, och under det tittade en ung kille fram.

Jag kastade ner nyckeln till honom, och stackarn fick gå runt kvarteret i regnet, låsa upp vår port och sedan upp för alla fyra trappor för att öppna takdörren. Han skrattade mest medan jag tackade min räddare i nöden. Vilken jäkla tur att jag hade nyckeln med mig, annars vet jag inte hur jag skulle ha gjort!

När jag kommit in och fått av mig de dyblöta kläderna hade regnet såklart upphört...

Stormen borta

Det var en hel del blåsande, och jag är glad att jag hann hem innan det satte igång på allvar. Stormen Hagupit passerade en bra bit söder om Hongkong, men känningarna av den var tillräckliga för att stänga skolan igår. Imorse var det dock över, och nu är allt som vanligt (förutom att många träd har färre grenar och så vidare).

Stormen kommer

Nu är det stormdags igen, så ”school's out”, och jag ska springa förbi affären och sedan barrikadera lägenheten. Den här heter Hagupit, och ska inte slå till här, men vi kommer att påverkas ganska mycket ändå (det stormar även om inte ögat slår till precis där man bor). Förhoppningsvis är vi tillbaka i etern imorgon!

Galileo Galileo

...som Queen sjunger efter ”thunderbolt and lightning, very, very fright'ning”

Inatt åskade det värre än på länge. Första åskstormen i nya huset alltså, och vi kan nu jämföra hur det är att försöka sova (eller i alla fall blunda) sig igenom en sådan i staden och på landet.

Ljud och ljus
I staden slår blixtarna generellt ner närmare (eftersom det alltid finns en hög punkt i närheten, mätt i hur lång man hinner räkna mellan ljusblixt och ljudbang), men eftersom det i regel är några kvarter bort så låter det inte så nära. På landet kan blixtarna slå ner en bra bit bort och fortfarande låta som om de är runt knuten.

Ljus
I staden ser man inte så mycket av himlen, så om hela den blir ljus upplever man det inte så stark. Några sådana restriktioner finns inte på landet.

Vibrationerna
...färdas obehindrat från nedslagsplatsen till ens säng, så man skakar mer på landet.

Summa summarum går det att sova bättre än vad vi gjort inatt.

Före och efter

Eftersom det är ett litet överlapp mellan de bilder jag tog på väg till skolan, och de bilder vi tog efter stormen kommer här ett litet ”före och efter-reportage” Så här såg det ut före Nuri:

Som ni kan se var det grönt och lummigt, solen sken till och med!

Efter sken solen fortfarande, men denna gång över någonting betydligt mer söndertrasat och mindre lummigt. Vägkanten är täckt med nerfallet bråte, och träden har få hela grenar.

Stormbilder

Här kommer lite bilder efter stormen Nuri. Eftersom vi bor mitt i naturen såg vi mest skador i form av nedfallna träd och liknande. Inne i stan blåste byggnadsställningar och neonskyltar ned, men hos oss var det mest träd som strök med.
Så här kommer lite bilder, de första två från Tai Po Tsai där vi bor och den sista från Sai Kung, ca 20 minuter bort, vid havet. Det var där Nuri först slog in mot land, men skadorna verkade vara ganska begränsade när vi var där i söndags - Hongkong är väl förberett (och så städar de snabbt - redan på lördagsmorgonen var röjningen i full gång).

I stormens öga

Under fredagen drog den tropiska stormen Nuri in över Hongkong, och vi fick uppleva vad en ”severe tropical storm” innebär. Hongkongobservatoriet använder sig av en tiogradig skala (även om det i praktiken bara finns fem steg) för att ange vilken nivå faran ligger på. Nivå ett och tre kan anses vara förberedelsesignaler och går mest ut på att avlopp ska rensas och byggställningar och dylikt ska säkras. Nivåerna åtta, nio och tio betyder att man ska hålla sig inomus, eftersom det är farligt ute. På dessa nivåer rör det sig vanligtvis om cykloner, eller tyfoner som det heter här, och stormens avstånd och styrka avgör vilken av de tre signalerna som skickas ut. Stormen Kummari som drog förbi nyligen lade sig på nivå sju eftersom den missade Hongkong.

Stormen Nuri däremot slog till med full kraft mot oss. Som värst låg varningssignalen på nivå nio, vilket var första gången på fem år. Vi förberedde oss som förra gången: kontrollerade alla fönster och dörrar (även upp till takterrasen som på sätt och vis är vår), stödde upp balkongdörren och toalettdörren med handdukar (annars börjar de slå), samt bunkrade upp med vatten, snacks och nudlar.

Det börjar med att gluggarna utanför fläktarna slår till, sedan viner det kraftigt och träden rasslar högljut. Ibland tror man att det lugnat sig lite, men så smäller det till igen, som om det bara laddat upp en stund. Efter några timmar börjar grenar falla ner från träden, och lättare lösa föremål drivs fram längs gatorna. Trots att man är inomhus känner man sig på något sätt hotad, det är i grund och botten en farlig situation man befinner sig i, även om man är väl skyddad mot naturens krafter.

Efter några timmar lugnar det tvärt ner sig. Kom i håg att det här är en cyklon som slagit rakt mot oss. Vi befinner oss i stormens öga. Hur är det då på riktigt i detta legendariska tillstånd?

Det är en väldigt dubbel känsla av ”skönt att det är över” och ”undrar hur länge det vara”. Även om ögat är flera kilometer stort så finns det ingen möjlighet att veta var i ögat man befinner sig. Är man i utkanten passerar det fort, är man i mitten tar det flera timmar. Vi vågade oss inte ut, även om vi ångrar det i efterhand.

Allt blir kav lugnt, bokstavligt talat. I stormens öga blåser det inte. Efter ett tag ser vi en trollslända, sedan en till, sedan tvåhundra till. Luften bokstavligt talat fylls med trollsländor. Tydligen klarar de sig genom hårt väder, så alla som kommit i stormens väg lever och mår gott i dess öga. En lite biblisk oroskänsla infinner sig dock för oss ovana.

Efter några timmar sätter det igång igen: den kraftiga blåsten, om möjligt värre än förrut, och regnet. Framemot midnatt sänktes varningsnivån till en åtta. Idag är Hongkong lika livfullt som alltid.

Flunsa

I Hongkong är det just nu influensasäsong, och det är i princip samma influensor som under hösten ska migrera över den asiatiska kontinenten hela vägen till Sverige (vi kommer alltså att få chans på dem två gånger, eftersom flygplan är snabbare än nysningar). Det betyder i vanlig ordning att jag mått ganska dåligt och att Jenny varit jättesjuk. Den tropiska stormen Kummari passerade en bra bit söder om oss i veckan, med hårda vindar och mycket regn (tyckte vi i alla fall). Vi låg till sängs när det var som värst.

Och så har vi ju inget internet hemma längre...

Summa summarum hoppas jag ni kan förstå vårt lilla uppehåll i bloggandet!

Övertid

Just nu sitter jag och jobbar övertid på grund av en åskstorm (eller vad man nu ska översätta ”thunderstorm” med) som drar fram över Hongkong. Det är säkert ingen fara, men vem vill riskera att stöta på en vindpust som gör 70 knyck? Hoppas varningen inte förlängs, den nuvarande slutar gälla klockan sju!

Blixtar och dunder

Har just upplevt värsta åskvädret någonsin. Klockan är tio i fyra på morgonen men det var omöjligt att sova när blixtarna avlöste varandra på himlen (och det var långa blixtar, inga små ynka millisekunds-blixtar här inte) och det fullkomligt dånade mellan bergen. Regnet piskade mot rutorna och fuktfläckarna på våra väggar expanderade hotfullt (vi bor inte på the Peninsula direkt...). Man gladde sig åt att vårt hus inte är alls särskilt högt, bara 11 våningar. Bara några kvarter bort tornar en ny skyskrapa upp sig - lyftkranen på taket är nog en utmärkt åskledare.
Nu hör man bara åskmullret i fjärran, det blixtrar mera sällan, regnet tilltog just igen och utanför fönstret är det mjölkvit dimma så tjock att jag knappt ser grannhuset.

Hongkong-observatoriet som sköter väderobservationerna har utlyst RED RAINSTORM WARNING för en timma sedan (03.00 lokal tid). Röd varning är nivå 2 av 3 och betyder

heavy rain which is likely to bring about serious road flooding and traffic congestion. They will trigger response actions by Government departments and major transport and utility operators. The public will be given clear advice on the appropriate actions to take.

Det finns en anledning till att normala människor inte åker till Hongkong under sommarmånaderna... Välkommen till tyfon-säsongen!

Uppdatering: Ibland känner man sig lite dum. Exempelvis när man uppfinner ett helt nytt väderfenomen: åska, hällregn och mjölkvit dimma. Dimman visade sig vara väldigt lokal, den försvann nämligen om man gnuggade på fönstret...