Resebilder del 3: Thailand

Jaha, så här en månad efter att vi var där är det väl dags att visa lite bilder från den dryga vecka vi tillbringade i Thailand. Vi var som sagt i Bangkok och därefter på Koh Samui. Där var det lågsäsong och därför slapp man såväl trängsel på stranden som de restauranger som hette saker som "Gatuköket" och erbjöd köttbullar och Kalles Kaviar (de var alltså stängda). I Bangkok blev Markus sjuk i feber, och upptäckandet av denna spännande stad blev därför något begränsat. Lite turistande hann vi dock med.


Vid det kungliga palatset och "Temple of the Emerald Buddha",
ett slags Thailands Vatikanen. Mycket guld och bling-bling.


Mera guld och bling-bling.


Den 45 meter långa liggande Buddhastatyn i templet Wat Pho.
När Buddha visas liggande på detta vis, visar det hans uppgående i Nirvana.


Nirvana-face.


Vy från vår bungalow på Lamai Beach på Koh Samui.


Läsarfråga: Vad gör egentligen kung Bhumibol på denna bild (en billboard i Bangkok)? Löser ett gigantiskt korsord? (Om jag vore thailändare skulle detta inlägg för övrigt betyda att jag riskerade att åtalas.)

Penang och vägen dit

Nu är vi framme på Penang, som är en ö utanför Malaysias västkust. Vi har med andra ord lämnat både Koh Samui och Thailand bakom oss (och inte utan viss ansträngning kan tilläggas). Resan gick med ”buss” som de motordrivna flakbilar som utgör Koh Samuis lokaltrafik närmast kan liknas med. Därefter med båt (modell bilfärja med passagerardäck), överfull minibuss och därefter horribelt överprissatt ”buss” till Suratthanis tågstation (Suratthani är fastlandsstaden närmast Koh Samui). I och med att vi satte av från hotellet vid fyra tiden kom vi fram vid niohugget. Taget som skulle gå 00:45 var försenat (vilket tydligen är ganska ovanligt i Thailand, vi kände oss detta till trots föga hedrade) nästan en timme. Åsikterna går isar om huruvida det går att sova på nattågen, kanske for att jag hade underslaf (bredare fast med fönstervy) och Jenny hade överslaf (smalare fast med en glipa i förhanget som släppte in vagnens nattlyse). Till saken hör också att mina åksjuketabletter (som kostade hela 1 baht styck) är lätt sovande (tank röd triangel). Val framme vid gränsen tvingades vi upp for att genomgå gränskontroll, och därefter fick man inte använda slafarna längre (trots att vi uppfattade det som att vi betalt for att kunna sova hela vägen till Butterworth – Penangs fastlandsstad), utan de fälldes ihop till förman for säten. De resterande fyra-fem timmarna till Butterworth från gränsen försökte vi sitta och sova, vilket var svårt. Mot slutet började vi prata med det australiensiska par som satt över gången från oss, och det visade sig att de också skulle till Penang. Inte bara erbjöd de sig att visa oss till färjan, de guidade oss genom en betydande del av staden till vart hotell. Slagna av detta under av medmänsklighet efter vara strapatser började humöret lätta en aning, något som accelererade när vi närmade oss hotellet. Makalöst! Ord räcker inte till for att beskriva det (aven om UNESCO försoker med ord som ”World Heritage Site”). Bilder kommer (som vanligt) senare.

Vi önskar att vi kunde stanna har längre, men imorgon kväll bar det av (med nattåget) mot Kuala Lumpur och därefter (åter med nattåget) mot Singapore. Det positiva med vår korta vistelse är att den redan väckt mersmak. Kan vi ska vi definitivt komma hit igen.

Vi lever

Tydligen har det varit ganska allvarliga oroligheter i Bangkok, har vi sett på TV. Vi har inte märkt någonting av detta, och allt är bara bra med oss! Vi lämnade Bangkok med buss i går kväll och efter en lång och skumpig nattlig resa + en båttur är vi nu framme på Koh Samui där vi ska spendera tre nätter njutandes av sol, strand och Singha. Vi bor i en alldeles egen bungalow (detta ord måste uttalas som Tjorven i Saltkråkan gör det!), bokstavligen talat ett stenkast från stranden. Bilder på detta, som på allt annat, kommer senare.

One night in Bangkok

Nu är vi i Bangkok. Bussresan från Siem Reap och hit var ganska äventyrlig. Den första bussen som vi åkte i Kambodja var modell äldre, med hål i sidorna lagade med tejp och ett ventileringssystem som bestod av att framdörren var öppen mest hela tiden. Vägen bestod mestadels av rött damm (som snart täckte det mesta, inklusive insidan av näsan), utom vissa korta sträckor av asfalterad lycka. Vi åkte genom en rad byar och förbi vidsträckta risfält och dammar där man fiskade och barn badade. Gränsstaden Poipet var man glad att man slapp spendera någan längre tid i, då den tycktes bestå av lervälling, sophögar, fallfärdiga skjul och diverse skumma typer. Tydligen forsöker staden profilera sig som en kasinostad, och dar fanns några nybyggda kasinohotell (bland annat ett i ingenmansland mellan kambodjanska och thailandska gränsen), men den har manga bra bitar kvar innan det är något Las Vegas. Gränspassagen ut ur Kambodja och in i Thailand var oproblematisk, och på andra sidan gränsen mötte oss en ny buss, denna gång hel, om an sliten, och med en hyfsat fungerande luftkonditionering. Det tog inte lång tid innan man såg att Thailand är rikare an Kambodja – vägen var asfalterad och hel, det var färre fallfärdiga skjul ut med vägarna, och man såg inte längre fullt med smutsiga och halvkladda barn som cyklade längs vägen eller badade i dammarna vid risfälten. Vid åttatiden var vi framme i Bangkok och vi hittade snabbt ett helt okej ställe att bo på, i närheten av Khao San Road, Bangkoks backpackercentral.

I går turistade vi vid Wat Phrakaew, som är ett slags Thailands Vatikanen, där några av landets mest heliga platser är belägna. På samma område ligger också det kungliga palatset, som man tyvärr bara får se från utsidan, även om kung Bumhibol (hur han nu stavas) inte bor där längre. Wat Phrakaew var glitter, guld och overväldigande bling-bling; bilder kommer sa småningom. Sedan begav vi oss till Wat Pho dar det finns en typ 45 meter lång förgylld liggande Buddhastaty som visar Buddhas övergang till Nirvana. Imponerande. Wat Pho är for övrigt Thailands största och äldsta tempel. Av någon anledning pryddes en av tempelbyggnaderna av kinesiska och hongkongska flaggor. Jag försökte fråga en kinesisk besökare varför, men han kunde inte förklara på engelska, så flaggorna förblir en gåta.

Medan vi vandrade runt vid Wat Pho öppnade sig himlen för ett riktigt tropiskt skyfall. Då det snart var stängningsdags var det inget annat att göra an att börja vandra i regnet. Vi försökte ta en taxi, men de vägrade köra på taxameter och begärde hutlösa priser for den korta resan – mellan 100 och 200 baht for en resa som egentligen ska kosta kanske 40. Vi bara skrattade åt dem och gick vidare i skyfallet.

När vi kom hem till rummet fick Markus feber, och kvällen spenderades inte som vi hade tänkt oss ute på stan, utan i stallet på hotellrummet dar TV-kanalen AXN bjöd på igenkänningsbar underhållning i form av amerikanska serier. Vi är lite ledsna över att vi inte fick uppleva Bangkoknatten, men men... Ikväll bär det av med buss mot ön Koh Samui, dit vi kommer fram imorgon bitti. Idag ska vi forsöka se lite mer av Bangkok.