”Fish product”?

Köpte en apelsinjuicedryck i en automat utanför labbet nyss. Ett stycke Minute Maid producerad av Coca Cola Company. Inget särskilt, men för 6–7 kronor har man inte så höga förväntningar. Sneglade på den tomma flaskans etikett:

Water, Sugar, Orange Pulp (6.5%), Orange Juice, Acidity Regulators (330, 331), Flavourings, Vitamin C, Colour (160a) (contains fish product).

Vaddå fiskprodukt? Om det ska simma något i apelsinjuicedrycken borde det väl vara fruktkött och inte fisk?

Det smakar kyckling...

Ja, fast just kycklingen här smakar inte riktigt som kycklingen hemma. Det kan ju bero på massor av saker: även om man försökte krydda den lika så skulle det ju inte bli helt lika ändå (allt finns inte här/hemma och så vidare). Men även exempelvis McDonald”s kycklingburgare smakar annorlunda här än hemma, och jag tror att jag lyckats utröna varför. Förra helgen var jag hemma hos en kollega och spelade Wii och Mahjong (ja, det är en datorlabb jag jobbar på), och vi var iväg och handlade lite att äta under kvällen, bland annat grillad kyckling. Van fågelstyckare som jag är (efter ett tjog gäss en kväll på ÖG) lade jag märke till att den ben- och broskplåt som separerar bröstfiléerna från varandra på fåglar stack ut snarare än var inbäddad mellan två monsterfiléer som brukligt är hemma i Sverige. Bröstfiléerna på fågeln vi köpt var inte ens hälften så stora som jag är van vid, och olika varianter på ordet ”hackkyckling” dök upp för mitt inre, tills jag kom ihåg att alla de grillade kycklingarna si affären hade sett ut så. Jag tror det rör sig om en kulturell skillnad: bröstfiléer ses inte som någon särskilt bra styckbit här, däremot värdesätter man det bruna lårköttet, och vill man åt det måste man föda upp kycklingar på ett fundamentalt annorlunda sätt. Så till och med McDonald’s kycklingburgare innehåller tillplattade lårbitar utöver malet ”övrigt” kycklingkött. Huruvida kycklingarna är så mycket gladare av det eller inte låter jag vara osagt, men inte är det Europeiska broilerhöns man äter när man beställer kyckling här, och hittills är jag nöjd med det.

Man tager vad man haver

Vid tunnelbanestationen där jag bor (Uppgång C2, Prince Edward MTR) finns ett mer eller mindre permanent gatustånd som luktar väldigt bekant. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är, men ned för åtminstone två av de tre trapporna som leder från gatan till biljetthallen gör sig doften påmind. Ståndet säljer rostade ägg, rostade sötpotatisar och några andra, oidentifierbara saker ur växtriket, också rostade.

Här om dagen slog det mig var jag kände igen doften ifrån: skolans metallslöjd. En stenkolseldad ässja har tydligen många användningsområden...

Stor saknad?

Saknar du läsningen på den här bloggen? Vi tänkte ju att vi skulle komplettera lite efter att vi kommit hem, men det har liksom inte blivit av (vilken överraskning!)... däremot har vi startat en matblogg, och Jenny är i full fart med sjukaksvecka för närvarande. Den här gången är den på engelska (eftersom det utvidgar den potentiella läskretsen enorm), och titeln är återigen hämtad från en TV-serie. Ni hittar den då I could even eat a baby deer. Försök gissa varifrån det är taget, eller läs första inlägget som innehåller en förklaring.

Gamla ägg och sjögurkor

Efter kycklingfötterna (se nedan) så har vi haft ytterligare kulinariska äventyr. Igår var vi nämligen ute och åt middag med Markus handledare och hans fru. De tog oss till Yung Kee, en kantonesisk restaurang som nyligen fått en stjärna i Guide Michelin (förresten har tydligen även Hutong, där vi åt min födelsedagsmiddag, också en stjärna. Vi är sådana gourmeter!).

Förutom den rostade gås som är ställets specialitet, friterad tofu, och räkor i supergod konjakssås, fick vi testa lite andra kinesiska specialiteter. För det första: tusenårsägg (thousand year old eggs). Det är ägg som är konserverade med en metod som innebär att de täcks i en blandning av lera, osläckt kalk, salt, aska och riskorn, och sedan lämnas i flera veckor eller månader. När de är klara är äggulan mörkgrön och krämig (och ska tydligen lukta surströmming, men det kände jag inget av) och vitan är en brun och genomskinlig hård gelé. Jag lovar, det var godare än det låter! Om man gillar ägg vill säga, för det smakade faktiskt mest som... ägg. Markus (som verkligen inte gillar ägg) smakade också en tugga men dök sedan på den inlagad ingefära som serverades till äggen. På Wikipedia finns mera om metoder för att göra tusenårsägg och de kemiska processerna som gör att ägget konserveras.


Tusenårsägget som Markus bitit en tugga av, med rosa inlagd ingefära. (Och efter att jag hade tagit den här alldeles för suddiga bilden får jag veta att vår kamera har en makrofunktion för extrema närbilder. Suck...)

Den andra "nu kan jag bocka av det på listan över saker jag ätit"-rätten var sjögurka. Friterad sjögurka. Och det smakade ganska precis som calamari fritti (friterad bläckfisk) förutom en något knaprigare konsistens. Jag påpekade detta för Pascal (Markus handledares fru) och hon insåg att jag hade rätt och tyckte helt plötsligt att rätten förlorade lite av sin speciellhet.

Att vara här har ytterligare bekräftat det där med att vad som anses vara "äckligt" och "mat" är totalt kulturellt betingat (och ekonomiskt). En sjögurka ser kanske inte så aptitlig ut (se wikipedia-artikeln ovan), men å andra sidan glupar de flesta svenskar glatt i sig kräftor varje år, som inte heller ser så väldans mysiga ut där de krälar omkring på sjöbotten (och vad kräftorna själva äter ska vi inte tala om...).

Not a chicken

Vi åt dim sum till lunch igår (igen - det har blivit mycket av den varan på sistone, man måste ju passa på). Och eftersom det inte är mycket tid kvar nu, så bestämde vi oss för ett litet tillägg till vår vanliga beställning av chiu chow dumplings, kycklingris i lotuslöv, shanghai-style pork dumplings (med buljong i, som vi äntligen lärt oss äta utan att drälla soppa över halva bordet), fyllda rispannkakor och ångkokta bbq pork buns. Vi beställde den kantonesiska specialiteten kycklingfötter. Jupp, kycklingfötter. De var kokta i någon sorts sås med svarta bönor och chili (vilket gav en något sydamerikansk touch) och såg ut som... tja, det som kycklingar går omkring på innan de hamnar på middagsbordet. Smaken då? Tja, de smakade inte illa, mest märkligt. Det är inte så mycket kött, utan (förutom ben då förstås) mest fett och skinn, vilket gav dem en mör men lite småslemmig konsistens. Definitivt en så kallad "acquired taste".

Hutong

I fredags blev undertecknad ett år äldre och denna begivenhet firades med pompa och ståt, eller i alla fall med middag och drinkar. Vi hade lyckats få ett bord på en av Hongkongs populäraste restauranger, Hutong. Hutong ligger på 28:e våningen i Peking One, en skyskrapa nere vid Kowloons sydspets, och utsikten var således hänförande; maten likaså.

Hutong serverar nordkinesisk mat "with a contemporary twist" enligt dem själva. Alla rätter var goda, men lammet spelade i en klass för sig. Bland det godaste jag nånsin satt tänderna i.


Utsikten och så brädan med uppätet lamm med tillbehör, samt scampi med citrongräs och chili.

Badrummet (när man väl hittade till det) var det finaste jag skådat. När jag skulle tvätta händerna hittade jag ingen kran, men såg sedan att marmorskivan där ljus och levande orkidéer flöt omkring hade ett avlopp. Jag förstod då att den stora trätunnan med en pip som var upphängd i taket var en vattenbehållare, och att man släppte ut vattnet genom att dra i en spak.

Middagen avslutades med mangopudding i form av fiskar samt en varm soppa på osmanthusblomma och mandel, med risbollar i. Låter skumt, men smakade väldigt gott med ädelrötat australiensiskt dessertvin till.

Kvällen avslutades med drinkar "på andra sidan" (dvs på Hong Kong island).

PS. En hutong är en smal gata eller gränd som speciellt finns i Beijing och där gamla traditionella hus ligger. Tyvärr har många rivits för att ge plats åt olika OS-relaterade projekt.

Nachos

Nu när vi har ett kök så kan vi äta hemma på ett helt annat sätt än vi kunde köra i Mong Kok. Närheten till riktiga förortsköpcentrum med välsorterade matbutiker, och en mikrovågsugn med den betryggande klisterlappen ”made in Sweden” hjälper också till. Därför bestämde vi oss för att börja långsamt och laga nachos i måndags. Till nachos ansåg vi oss behöva följande:

• En påse ekologiska nachos
• En burk salsa
• En burk svarta bönor (bra fyllning om man inte orkar koka något)
• En påse riven ost
• Ett sexpack Carlsberg (för att det är så gott med öl till mexmat)
• En burk ”gräddfil”

Hemma i Sverige har man ju en ganska god bild av vad kalaset skulle gå på, och skulle kanske dra sig för att unna sig en öl till maten om kassan var på upphällning. Frågan är dock: hur förhåller det sig i Hongkong?

Den lite oväntade sanningen är att en liten påse riven ost kostar 45 pengar, och är den i särklass dyraste ingrediensen. Kanske hade det varit gräddfilen om den verkligen varit gräddfil, men det enda butiken hade var något slags surrugat från Nestle.

Chop stick master

Tydligen är jag bra på att äta med pinnar, två gånger har mina nya kollegor fält kommentarer om hur bra jag hanterar pinnarna. Tydligen ska man ha ett ganska stor mellanrum mellan pinnarna där man håller i dem. Enligt dem är det så man ”ska” äta, även om det är få som gör det. Så svart bälte i ätpinnar får man genom att göra som jag: lär er från pinnomslaget som kommer med sushilådan!

Eller så kanske de bara är artiga på ett väldigt konstigt sätt...

Överraskningsmiddag

På vägen till tunnelbanan är trottoaren varje kväll blockerad av massa folk som står och väntar på att få komma in på restaurangen The Golden Phoenix. Tjocka gardiner döljer fönstren, så det går inte att se annat än de tidningsurklipp som är uppsatta på fönstren och vittnar om att stället har en viss berömdhet. Allt är på kinesiska.

Igår kväll stillade vi vår nyfikenhet och ställde oss att vänta på att få ett bord. Mannen som driver stället och som då och då kom ut för att ropa in de som nu fått plats påminner om någon slags korsning mellan en galen auktionsutropare och en gladare version av the soup nazi från Seinfeld. När det äntligen blev vår tur klev vi in i en liten liten spartanskt inredd restaurang, fullsmockad med bord och med en angenäm doft från köket.

Vi hade väntat oss traditionell kinesisk mat – nudlar, pekinganka kanske, iallafall sådant som ska ätas med pinnar. Istället fick vi stekknivar – det visade sig vara en stekrestaurang. Visst, på några sidor längst bak i menyn fanns lite pliktskyldiga nudelrätter, men det man åt på The Golden Phoenix var kött. Mycket kött – stora stekar serverade med mycket sås, några pommes frites och kanske en liten grönsak om man letade. Gott kött, som var så mört att man undrade om de hade bankat ihjäl kon. Och billigt – notan för en t-bensstek och en entrecote landade på 150 Hongkong-dollar (ca 120 kronor). Fantastiskt ställe, och en anledning att återvända till de här kvarteren efter att vi har flyttat härifrån, vilket vi gör nu i helgen.

Om du har ett äpple vill du dela det med mig?

Ja om vi är på restaurang i Hongkong så dela på bara, för så gör man här. I stället för att som i Sverige sitta med varsin rätt och avundsjukt och längtande titta på varandras tallrikar för att man inser att man nog skulle tagit den där andra rätten iallafall, så beställer man här in åt hela sällskapet, vare sig man är 2 eller 20 och sedan delar man på allt. Superbra!

Detta är helt accepterat, även på restauranger som serverar icke-kinesisk mat. Här om dagen var vi på ett italienskt ställe och beställde sallad med getost och päron, ravioli med kyckling i parmesan-gräddsås, samt ställets hemgjorda salsicciakorv med polenta och tomatsås (den sistnämnda rätten var för övrigt helt himmelsk och fick en att framkalla diverse Homer Simpson-liknande dräggelljud). Ja vi ska dela, svarade vi på servitörens fråga.

När salladen först kom in fick vi varsin tallrik med sallad. Vi blev lite oroliga och undrade om det hade gått fram att vi faktiskt skulle dela på allt, och såg framför oss hur vi skulle rulla hem helt proppmätta med plånboken dubbelt så tom som planerat. Men nej, det var en sallad, de hade bara lagt upp den på varsitt fat åt oss! Något sådant skulle ju aldrig funka i Sverige, inte utan diverse missförstånd och extra avgifter. Importera detta koncept säger jag!

Dim sum i stadshuset

Idag var det dags för en sen dim sum-lunch. Vi hade förstått att stadshuset, av alla ställen, var ett ställe dit man kunde gå för att käka dim sum, och det gjorde vi. Maxims restaurang var en riktig turistfälla, dim sumen var inte något sensationellt (fast helt ok), men atmosfären var ganska obetalbar.

Tänk er en sån där bankettsal i Moskva som man såg Reagan och Gorbatjov sitta i för att underteckna avtal på 80-talet. Ett gigantiskt rum med runda bord, stolar i plast med fejkad förgyllning, porslin med "guld"kant, heltäckningsmatta och gigantiska supertacky "kristallkronor" i taket. På ena väggen en drake och en fenix i förgylld relief samt några ord på kinesiska som antagligen bara sa "Maxims Restaurang" men som i fantasin förvandlades till någon Partislogan om folket och freden och fosterlandet. Det var nästan så man förväntade sig en Mao-bild någonstans, men det här är ju ändå Hongkong.

Rosa betar hos munkarna!

Efter lite letande har vi hittat mjölk! Det roliga med den är att den kommer från ett Trappistmejeri! I Europa är de ju kända för att producera drycker av aningens högre alkoholhalt, men i Hongkong ägnar sig Trappistmunkarna tydligen åt mejeriprodukter istället. Priset ligger på 18 hk$ per liter (14-15 SEK, vilket också är numerologiskt intressant eftersom det är den högsta alkoholhalt jag påträffat i ett Trappistöl...) Ganska dyrt, men väl värt det!

Söndag i det blå

Idag var det dags att turista igen. Den här gången gick färden mot Victoria Peak, en av de stora bergstopparna på Hong Kong Island. Dit tar man sig via en brant bergsbana med gamla anor (den startade 1880 nånting och drevs från början med ångkraft). Väl däruppe hamnade man, som alltid i Hongkong, mitt i ett köpcentrum där det inte var helt klart var utgången fanns. Men efter att ha lokaliserat den kunde man gå in i ett annat köpcentrum och sedan upp på taket för att titta på utsikten, som faktiskt var väldigt väldigt fin. Om man känner sig hurtig finns det också flera fina hiking-stigar att gå uppe på toppen (vi var inte hurtiga idag, men en annan gång kanske).

Dagens smoothie-dricknings-utsikt.

Väl nere från berget möttes vi av massor av fillipinskor som satt och hade picknick överallt. Det visade sig att de brukar göra så eftersom söndagar är alla hemhjälpars (?) lediga dag.

Middag åts på en thai-restaurang där Jenny fick konstiga blickar från personalen då hon bad om ätpinnar, men hon klarade att fiska upp såväl minimala blomkålsbitar som halkiga champinjonhattar. Till efterrätt beställde vi thailändska efterrätter, som visade sig vara väldigt annorlunda – smaksatta gelebitar. Var faktiskt godare än vad det låter som.

Pressgurka

I kväll begav vi oss ner till den urbana djungeln Tsim Sha Tsui (där man i varje gathörn och mer därtill blir tillfrågad om man vill köpa ”cheap suit” eller ”copy watch, copy handbag for you miss”) för att hitta billig middag. Då vi misslyckades med att lokalisera guidebokens tips gick vi in i närmsta galleria och hittade ”Food republic”, en stor food court med diverse att välja på. Valet föll på något som kan ha varit japanskt, vi vet inte riktigt, men fried rice och nudelsoppa med fläsk blev det iallafall. Förutom att ”fried rice” skrevs ”fired rice”; frågan är om det var avskedat eller eldat?

Vi åt som äkta ”Hongkongies” dvs sörplande ljudligt och snabbt slevande med våra pinnar – vi börjar få in snitsen. Jag (=Jenny) var till och med noga med att inte sticka ner pinnarna i nudelskålen, då det påminner om de två rökelsestickor som man bränner då någon har dött. Vi drack såklart te till maten (som fylldes på så fort man fått i sig hälften).

Dagens förvåning var att det avskedade riset serverades med, hör och häpna, tärnad pressgurka! Bara persiljan saknades för att den skulle smaka som gjord av mormor.

Desperately seeking Rosa

Vi saknar dig, Arlakon!

Kor är tydligen en bristvara i Hongkong. Den "mjölk" för 15 kronor litern som vi inte köpte idag innehöll nämligen:

• Vatten
• Mjölkpulver
• Konsistensgivare
• Socker
• Emulgeringsmedel
• några E-nummer
• och andra tillsatser