Resebilder del 5: Kuala Lumpur

När vi mellanlandade i Kuala Lumpur på väg till Bali för sju år sedan hade vi ingen möjlighet att åka in till stan, utan spenderade tiden med att åka rullband fram och tillbaka runt på den gigantiska flygplatsen och bli tillfrågade om och om igen om vi ville prova den senaste Armani-parfymen. Men nu fick vi äntligen chansen att se Malaysias huvudstad, iallafall lite kort. Det blev ett intensivt och ganska utmattat besök - vi lämnade Penang på kvällen med nattåg, anlände till Kuala Lumpur tidigt på morgonen, och skulle sedan ta nästa nattåg mot Singapore senare samma kväll. Detta gjorde att vi var ganska trötta och inte orkade gå runt så mycket i stan. Temat för dagen blev därför höga hus och fika (säga vad man vill om den amerikanska latte-trenden, men man kan nu hitta gott fika nästan överallt i världen, och luftkonditionerade gallerior är en välsignelse i hettan). Vi började med att åka upp i världens näst högsta hus, Petronas Towers. Eller iallafall världens näst högsta färdiga hus - tydligen har ett pågående bygge i Dubai (var annars?) gått om Taipei 101 i Taiwan som hittills varit högst.

Petronas är Malaysias nationella oljebolag, och efter en kort propagandafilm om företagets och oljeindustrins förträfflighet fick man åka upp till den gångbro som förbinder de två tornen. Högst upp kom man inte - där sitter väl någon olje-VD kan man tänka. Nästa utsiktspunkt på programmet var Menara Kuala Lumpur, ett TV-torn som är 5:e högst i världen (mätt med antennen mäter det 421 meter) och som dessutom är beläget på en kulle vilket sammantaget ger en rätt schysst utsikt över staden. Kaknästornet kan liksom dra något gammalt över sig...


Petronas Towers, med utsiktsbron mellan dem. Som ni ser kommer man knappt halvvägs till toppen.


Häftiga spegeleffekter i dammen i parken utanför.


Menara Kuala Lumpur.


Vy från Menara Kuala Lumpur mot Petronas Towers.

Resebilder del 4: Det fantastiska hotellet på Penang

Efter Koh Samui korsade vi gränsen till Malaysia med tåg (vilket UD avråder från, men som var fullkomligt odramatiskt, om än uttröttande). Vi har redan berättat om det otroligt trevliga australiensiska par vi träffade på tåget. De visade oss vägen ända från tågstationen i Butterworth fram till vårt hotell, Cheong Fatt Tze Mansion i Georgetown, Penang (alltså en ö utanför Malaysias östkust). Cheong Fatt Tze Mansion byggdes av en rik kinesisk köpman vid namn Cheong Fatt Tze ("Asiens Rockefeller") på 1800-talet, och har efter år av förfall rustats upp och gjorts om till musuem och ett unikt bed & breakfast. Restaureringen av huset har fått pris av UNESCO. Huset är byggt efter konstens alla feng shui-regler och det är så vackert, så fridfullt och så underbart. Alla rum är unikt inredda, och har namn, inte nummer. Vårt hette "Fragrant Poem" (doftande poem). Tyvärr fick vi bara en natt här, men jag hoppas att vi kan återvända någon gång.


Huset sett från gatan. Den blå färgen är helt gudomlig.


Ytterligare en exteriörbild (med fult modernt glashotell i bakgrunden). En del av fasadutsmyckningarna är gjorda med en speciell gammal teknik som består i att man tar skärvor från porslin i olika färger och fogar samman dessa för att bilda olika figurer.


Huset är byggt runt en öppen innergård, där regnet och vinden kan komma in (feng shui betyder just vind och vatten). Vid denna innergård låg frukostmatsalen.


Utanför vårt rum (vårt fönster till höger).


En del filmer har delvis spelats in på Cheong Fatt Tze Mansion, till exempel "Indochine" från 1992 med Catherine Deneuve. Dessa rickshaws användes som rekvisita i filmen och står nu utanför huset.

Penang och vägen dit

Nu är vi framme på Penang, som är en ö utanför Malaysias västkust. Vi har med andra ord lämnat både Koh Samui och Thailand bakom oss (och inte utan viss ansträngning kan tilläggas). Resan gick med ”buss” som de motordrivna flakbilar som utgör Koh Samuis lokaltrafik närmast kan liknas med. Därefter med båt (modell bilfärja med passagerardäck), överfull minibuss och därefter horribelt överprissatt ”buss” till Suratthanis tågstation (Suratthani är fastlandsstaden närmast Koh Samui). I och med att vi satte av från hotellet vid fyra tiden kom vi fram vid niohugget. Taget som skulle gå 00:45 var försenat (vilket tydligen är ganska ovanligt i Thailand, vi kände oss detta till trots föga hedrade) nästan en timme. Åsikterna går isar om huruvida det går att sova på nattågen, kanske for att jag hade underslaf (bredare fast med fönstervy) och Jenny hade överslaf (smalare fast med en glipa i förhanget som släppte in vagnens nattlyse). Till saken hör också att mina åksjuketabletter (som kostade hela 1 baht styck) är lätt sovande (tank röd triangel). Val framme vid gränsen tvingades vi upp for att genomgå gränskontroll, och därefter fick man inte använda slafarna längre (trots att vi uppfattade det som att vi betalt for att kunna sova hela vägen till Butterworth – Penangs fastlandsstad), utan de fälldes ihop till förman for säten. De resterande fyra-fem timmarna till Butterworth från gränsen försökte vi sitta och sova, vilket var svårt. Mot slutet började vi prata med det australiensiska par som satt över gången från oss, och det visade sig att de också skulle till Penang. Inte bara erbjöd de sig att visa oss till färjan, de guidade oss genom en betydande del av staden till vart hotell. Slagna av detta under av medmänsklighet efter vara strapatser började humöret lätta en aning, något som accelererade när vi närmade oss hotellet. Makalöst! Ord räcker inte till for att beskriva det (aven om UNESCO försoker med ord som ”World Heritage Site”). Bilder kommer (som vanligt) senare.

Vi önskar att vi kunde stanna har längre, men imorgon kväll bar det av (med nattåget) mot Kuala Lumpur och därefter (åter med nattåget) mot Singapore. Det positiva med vår korta vistelse är att den redan väckt mersmak. Kan vi ska vi definitivt komma hit igen.