Going native...

Det finns många sätt att assimileras på (och när man är i en gammal koloni så kallas det inte att ”integreras” som invandrare i västerländska länder förväntas göra, utan den engelska termen ”go native” används istället – ett fenomen värt att diskuter i en egen post kanske). Ett utmärkande drag för Hongkong är att folk arbetar väldigt mycket, och just nu sitter jag i sluttampen på min första 70 timmars vecka! Ja, ni hörde rätt. Nu är det ju inte för att jag håller på att ta till mig den lokala kulturen, utan snarare att jag är så illa tvungen att avsluta alla lösa trådar innan vi återvänder till Sverige. Om jag ska lyckas kompa ut all övertid som jag jobbat här och de semesterdagar jag inte utnyttjat skulle jag behöva vara ledig 20 arbetsdagar, och eftersom jag fortfarande är Svensk ser jag fram emot ett långt juluppehåll :-)

Vi får se hur det blir med den saken.

Blinka lilla lampa där

Precis som jag förutsåg är juldekorationerna här ganska....speciella. En del är faktiskt snyggt, annat är visserligen lite väl...mycket...men ändå ganska okej (exempelvis hus med gigantiska ljusdekorationer där det står saker som "Seasons Greetings") men annat: bara konstigt.
Eftersom det i princip bara är den kommersiella julen som firas här (om ens det: jag har faktiskt inte sett en enda av de uppmaningar av typen "shop till you drop" eller "love is giving" som man brukar se i Sverige och som gör att julhandeln alltid ofelbart slår alla rekord varje år, oavsett finanskriser) så har de inte så stor koll på vad som är juligt och inte. Exempelvis har jag sett otaliga försök att avbilda renar som varit mindre lyckade. Ibland ser de mest ut som hjortar, ibland som hästar som någon limmat fast några konstiga, felvända horn i pannan på. Några bildbevis på juliga konstigheter nedan:


Låt se: snögubbar är ju ganska juligt iallafall. Men vad gör isbjörnen där? Har den ätit upp tomten (båda bor ju ändå vid Nordpolen) och sedan satt på sig tomtens luva? När vi sedan kommer till pingvinerna och fåren, då blir det bara för konstigt.


Nu blir det ännu konstigare. Här har vi en clown/apa (svårt att avgöra) som spelar saxofon. Hur de får ihop det här med jul övergår mitt förstånd. De guldfärgade varelserna ska säkert föreställa renar men det gör de inte. Och det är svårt att se, men bakom clownapan står det en hiskelig skapelse i form av en julstjärna som muterat till en palm (eller kanske tvärtom) och från mitten av julstjärnepalmen kommer det ut bubblor i genomskinlig plast.


Detta är faktiskt inte så hemskt, bara lite amerikanskt "over the top". Mycket lampor, julgranskulor och konstiga konformade "granar". Det konstiga är dock det som skymtar till vänster i bild: en järnvägräls. Varje halvtimma mellan 18 och 21 visar nämligen Harbor City, där denna kreation återfinns, upp sin "mechanical Christmas show" som i år består av ett tåg som åker på en cirka 20 meter lång tågräls (bilderna blev för suddiga för att visa här). Det finns en historia till också (som visas på storbildsskärm) men den var på kantonesiska så jag har ingen aning om vad tåget har med jul att göra (fast kom det inte en film för några år sedan med Tom Hanks som var om något med tomten och ett tåg?).


Vi slutar med något mycket finare: lyxhotellet The Peninsula som om de bara hade struntat i tomten och renarna och enbart använt stjärnorna hade haft de absolut snyggaste dekorationerna.

Gamla ägg och sjögurkor

Efter kycklingfötterna (se nedan) så har vi haft ytterligare kulinariska äventyr. Igår var vi nämligen ute och åt middag med Markus handledare och hans fru. De tog oss till Yung Kee, en kantonesisk restaurang som nyligen fått en stjärna i Guide Michelin (förresten har tydligen även Hutong, där vi åt min födelsedagsmiddag, också en stjärna. Vi är sådana gourmeter!).

Förutom den rostade gås som är ställets specialitet, friterad tofu, och räkor i supergod konjakssås, fick vi testa lite andra kinesiska specialiteter. För det första: tusenårsägg (thousand year old eggs). Det är ägg som är konserverade med en metod som innebär att de täcks i en blandning av lera, osläckt kalk, salt, aska och riskorn, och sedan lämnas i flera veckor eller månader. När de är klara är äggulan mörkgrön och krämig (och ska tydligen lukta surströmming, men det kände jag inget av) och vitan är en brun och genomskinlig hård gelé. Jag lovar, det var godare än det låter! Om man gillar ägg vill säga, för det smakade faktiskt mest som... ägg. Markus (som verkligen inte gillar ägg) smakade också en tugga men dök sedan på den inlagad ingefära som serverades till äggen. På Wikipedia finns mera om metoder för att göra tusenårsägg och de kemiska processerna som gör att ägget konserveras.


Tusenårsägget som Markus bitit en tugga av, med rosa inlagd ingefära. (Och efter att jag hade tagit den här alldeles för suddiga bilden får jag veta att vår kamera har en makrofunktion för extrema närbilder. Suck...)

Den andra "nu kan jag bocka av det på listan över saker jag ätit"-rätten var sjögurka. Friterad sjögurka. Och det smakade ganska precis som calamari fritti (friterad bläckfisk) förutom en något knaprigare konsistens. Jag påpekade detta för Pascal (Markus handledares fru) och hon insåg att jag hade rätt och tyckte helt plötsligt att rätten förlorade lite av sin speciellhet.

Att vara här har ytterligare bekräftat det där med att vad som anses vara "äckligt" och "mat" är totalt kulturellt betingat (och ekonomiskt). En sjögurka ser kanske inte så aptitlig ut (se wikipedia-artikeln ovan), men å andra sidan glupar de flesta svenskar glatt i sig kräftor varje år, som inte heller ser så väldans mysiga ut där de krälar omkring på sjöbotten (och vad kräftorna själva äter ska vi inte tala om...).

Hongkongbilder

Okej, nu har jag kommit på en hel drös saker att skriva om, när det bara är - *gulp* - sex dagar kvar tills vi är hemma i Sverige igen. Vi har exempelvis varit i Kina (nåja, en endagsresa till Shenzhen, precis på andra sidan gränsen) och så måste jag berätta om när våra föräldrar var här och vi var på rosa delfinsafari (alltså det är delfinerna som är rosa, inte safarin. Jo, de är rosa. Och bedårande. En post om detta utlovas senare). Och så finns det väl lite mera gweilo-saker att skriva om, och säkert något annat också. Men för nu: bilder. Vi har inte haft så mycket Hongkongbilder på bloggen har jag insett, så här kommer lite gott och blandat. (Väldigt blandat.)


Grönsaksmarknad i Central, precis vid alla banker och kostymnissar. Fast också bredvid alla avgaser...


Utsikt från Victoria Peak en ovanligt klar dag. Bortom det "kala" berget på andra sidan vattnet bor vi.


Utsikt från Victoria Peak by night. (Förstora så borde det se bättre ut.)


Den gigantiska Buddhastatyn på ön Lantau. Världens största Buddha, som är gjord i brons, och sitter, och finns utomhus. Men med de kriterierna: störst.


Utsikt över Lantau. Inte riktigt vad man tänker sig när man hör "Hongkong", eller hur?


Helt normala förortshus, fyrtio (40) våningar, i Hang Hau, "vår" förort.


Okej, inte en bild på Hongkong, men ändå väldigt typiskt: en affär som säljer mysko torkade grejer. De vita snäckskalsliknande sakerna i burkarna till vänster är fågelbon (för den konstiga rätten bird's nest soup) men det andra? Ingen aning! Observera priserna... Man ska vara rik om man ska ha råd att vara hälsosam (för jag tror att det är hälsokost som det är menat att vara).


Typisk "hål i väggen"-restaurang som finns lite överallt. Har väldigt sällan menyer på engelska, men ibland har man tur (annars gäller det bara att vara lite äventyrlig och hoppas att man slipper äta något med beancurd i).

Not a chicken

Vi åt dim sum till lunch igår (igen - det har blivit mycket av den varan på sistone, man måste ju passa på). Och eftersom det inte är mycket tid kvar nu, så bestämde vi oss för ett litet tillägg till vår vanliga beställning av chiu chow dumplings, kycklingris i lotuslöv, shanghai-style pork dumplings (med buljong i, som vi äntligen lärt oss äta utan att drälla soppa över halva bordet), fyllda rispannkakor och ångkokta bbq pork buns. Vi beställde den kantonesiska specialiteten kycklingfötter. Jupp, kycklingfötter. De var kokta i någon sorts sås med svarta bönor och chili (vilket gav en något sydamerikansk touch) och såg ut som... tja, det som kycklingar går omkring på innan de hamnar på middagsbordet. Smaken då? Tja, de smakade inte illa, mest märkligt. Det är inte så mycket kött, utan (förutom ben då förstås) mest fett och skinn, vilket gav dem en mör men lite småslemmig konsistens. Definitivt en så kallad "acquired taste".

Nedräkning...

Jag lovade för en tid sedan att jag skulle bli bättre på att skriva i bloggen, men så har det visst inte blivit. Vi har haft rätt fullt upp med besök på sistone, och sedan känns det också som att jag inte har så mycket att berätta längre. Man har vant sig rätt bra vid tillvaron här efter snart fem och en halv månad, och saker är inte längre nya och (fullt lika) förvirrande. Jag vet att siu mei är gott och beancurd äckligt, jag har fått ge upp mina uppfattningar om vad artighet är, jag kan äta med pinnar och vet att undvika Central en söndagseftermiddag, jag kan navigera runt de påträngande "copy handbag miss"-försäljarna i Tsim Sha Tsui och jag kan, om jag känner mig modig, stoppa en minibuss på kantonesiska ("Pa si sa wa mgoi". Ja, eller något liknande). Så på sistone har jag inte känt att jag har haft något spännande att berätta i bloggen. Och snart åker vi hem. Om tio dagar, för att vara exakt. Och om åtta dagar flyttar vi ut från vår lägenhet; vi ska bo på hotell de två sista nätterna för att undvika packningpanik och sånt. Det känns overkligt att det snart är slut.

Konsten att springa på varandra

Just nu har vi besök av inte mindre än en bror och två kusiner. Rafael hittade vi efter lite om och men på flygplatsen och tog hem, men kusinerna var det värre med. Vi visste att André landade okristlig tidigt, och därför avböjt upphämtning på flygplatsen, och dagen han kom visade det sig att Leonard redan landat dagen innan (samma dag som Rafael). Eftersom vi hade varandras nummer tänkte vi att det inte skulle vara något problem att hitta varandra under dagen. När vi ännu inte hört något från de två kusinerna vid lunch tänkte vi att vi (Jenny, jag och Rafael) skulle dra oss ner på stan och titta, så skulle det i alla fall vara ganska nära när vi väl fick kontakt. Vi strosade runt lite i Tsim Sha Tsui, och sedan gick vi i riktning mot färjan för att åka över till ön. På vägen ser jag en vägskylt, och känner igen den som gatan kusinernas hotell ska ligga på, och vi tänker att vi nog ska gå och lämna ett meddelande till dem (i och med att vi inte hört något från dem än).

Halvvägs till hotellet möter vi dem på gatan. Stacka om osannolikt!

Och nej: det fungerar uppenbarligen inte särskilt bra med Singaporeanska mobilabonnemang i Hongkong. De är nu försedda med lånemobil (tack mamma!)