2008-08-27

"Jag är ett blogginlägg"

De är mycket för "public service announcements" här (vet inte riktigt vad det heter på svenska, men "meddelanden till allmänheten" kanske?). I tunnelbanan är det inte bara reklam för filmer och "gå ner i vikt med miss Hong Kong 2007", utan också en mängd affischer med meddelanden från diverse olika myndigheter och organisationer.

Miljö är ett poppis tema just nu, exempelvis har McDonalds en "no straw day" varje vecka, alltså en dag då man inte får något sugrör till läsken. På IKEA är tisdagar "no plastic bag day", vilket innebär att man måste betala 50 cent (ca 45 öre) för sin platspåse, istället för att få den gratis. Andra ställen skriver käcka meddelanden på sina platspåsar. Och här möts man av den irriterande tendensen att förmänskliga saker, som verkar vara väldigt inne. En plastpåse kan därför utropa med stora bokstäver: "I am a plastic bag! I am recycleable! I am reusable! I am
biodegradable! Please use me responsibly!". Jag bara väntar på att få läsa "I am a beer. Please drink me responsibly" på en ölburk.

Om det bara vore plastpåsar som låtsas att de kommunicerar med oss vore det väl en sak, men för att återgå till tunnelbanan så pågår där just nu en "kampanj för rulltrappssäkerhet". Den består i att uppmana folk att hålla sig i ledstången när man åker rulltrappa (vad som föranleder denna kampanj vet jag inte - så farligt är det väl inte att stå stilla utan att hålla sig i medan man rör sig långsamt uppåt eller nedåt). Kampanjen består dels av skyltar och dekaler, men också av en läskig barnröst ur högtalarna, som låter som hämtad ur Children of the Corn. Den säger "Be my friend! Hold me tight!". Det ska alltså vara rulltrappans ledstång som pratar... och den vill att jag ska vara dess kompis. Jag får rysningar varje gång jag hör det.

Stormbilder

Här kommer lite bilder efter stormen Nuri. Eftersom vi bor mitt i naturen såg vi mest skador i form av nedfallna träd och liknande. Inne i stan blåste byggnadsställningar och neonskyltar ned, men hos oss var det mest träd som strök med.
Så här kommer lite bilder, de första två från Tai Po Tsai där vi bor och den sista från Sai Kung, ca 20 minuter bort, vid havet. Det var där Nuri först slog in mot land, men skadorna verkade vara ganska begränsade när vi var där i söndags - Hongkong är väl förberett (och så städar de snabbt - redan på lördagsmorgonen var röjningen i full gång).





2008-08-23

I stormens öga

Under fredagen drog den tropiska stormen Nuri in över Hongkong, och vi fick uppleva vad en ”severe tropical storm” innebär. Hongkongobservatoriet använder sig av en tiogradig skala (även om det i praktiken bara finns fem steg) för att ange vilken nivå faran ligger på. Nivå ett och tre kan anses vara förberedelsesignaler och går mest ut på att avlopp ska rensas och byggställningar och dylikt ska säkras. Nivåerna åtta, nio och tio betyder att man ska hålla sig inomus, eftersom det är farligt ute. På dessa nivåer rör det sig vanligtvis om cykloner, eller tyfoner som det heter här, och stormens avstånd och styrka avgör vilken av de tre signalerna som skickas ut. Stormen Kummari som drog förbi nyligen lade sig på nivå sju eftersom den missade Hongkong.

Stormen Nuri däremot slog till med full kraft mot oss. Som värst låg varningssignalen på nivå nio, vilket var första gången på fem år. Vi förberedde oss som förra gången: kontrollerade alla fönster och dörrar (även upp till takterrasen som på sätt och vis är vår), stödde upp balkongdörren och toalettdörren med handdukar (annars börjar de slå), samt bunkrade upp med vatten, snacks och nudlar.

Det börjar med att gluggarna utanför fläktarna slår till, sedan viner det kraftigt och träden rasslar högljut. Ibland tror man att det lugnat sig lite, men så smäller det till igen, som om det bara laddat upp en stund. Efter några timmar börjar grenar falla ner från träden, och lättare lösa föremål drivs fram längs gatorna. Trots att man är inomhus känner man sig på något sätt hotad, det är i grund och botten en farlig situation man befinner sig i, även om man är väl skyddad mot naturens krafter.

Efter några timmar lugnar det tvärt ner sig. Kom i håg att det här är en cyklon som slagit rakt mot oss. Vi befinner oss i stormens öga. Hur är det då på riktigt i detta legendariska tillstånd?

Det är en väldigt dubbel känsla av ”skönt att det är över” och ”undrar hur länge det vara”. Även om ögat är flera kilometer stort så finns det ingen möjlighet att veta var i ögat man befinner sig. Är man i utkanten passerar det fort, är man i mitten tar det flera timmar. Vi vågade oss inte ut, även om vi ångrar det i efterhand.

Allt blir kav lugnt, bokstavligt talat. I stormens öga blåser det inte. Efter ett tag ser vi en trollslända, sedan en till, sedan tvåhundra till. Luften bokstavligt talat fylls med trollsländor. Tydligen klarar de sig genom hårt väder, så alla som kommit i stormens väg lever och mår gott i dess öga. En lite biblisk oroskänsla infinner sig dock för oss ovana.

Efter några timmar sätter det igång igen: den kraftiga blåsten, om möjligt värre än förrut, och regnet. Framemot midnatt sänktes varningsnivån till en åtta. Idag är Hongkong lika livfullt som alltid.

2008-08-21

Myggbett

Som alltid annars, var jag än reser i världen, är jag älskad av de lokala myggen. Benen är fulla av små ilsket kliande myggbett, trots att jag inte sett en enda mygga, men Markus såklart inte har fått ett enda. Men jag kan ju trösta mig med att den japanska antikli-krämen jag hittade på apoteket funkar rätt bra, och att jag ännu inte slagit myggbettsrekordet från Israel maj 2000: 37 myggbett på ett underben. Det rekordet hoppas jag står sig in i evigheten.

PS. Det förra inlägget, om Markus skolväg, var såklart skrivet av Markus själv och inte av mig, även om jag stod som inläggsförfattare. DS

Markus väg till skolan

Eftersom det numera är väldigt mycket kortare väg för mig till skolan tänkte jag visa den istället för att skriva hur lång tid olika moment tar! (Lite på grund av att vi ju har en digitalkamera också...)
Det hela börjar vid porten, som ser ut såhär:

Om man ställer sig och tittar på porten så ska man vända sig åt vänster (vilket alltså betyder att jag normalt vänder mig åt höger, eftersom jag har porten i ryggen). Det som möter en då är denna vy av det omedelbara grannskapet:

Tar man sig förbi den inmurade trädgården där träden står kommer man upp på nästa ”gata”:

Det går en stig mellan huset och skjulet...

... som leder ut på en riktig gata, en där bilar kan ta sig fram:

Korsar man den och smyger sig förbi bilarna (i mitten på bilden ovan), kommer man ut på en annan gata, som mer liknar gatorna man är van vid hemifrån (bilden nedan).

Följer man denna gata kommer man ut på en parkeringsplats:

Här tar man sikte på P-skylten (i mitten på bilden ovan), och kommer ner till en gångväg (bilden nedan)

Gångvägen övergår snabbt i en gångtunnel besparar mig korsandet av ”University road”.

Väl ute ur tunneln tar jag höger, och fortsätter på gångvägen längs University road:

Här är infarten till ett bostadsområde för universitetsanställda, och fortsättningen på University road. I mitten på bilden syns en bro, som jag brukar stanna till på...

... och titta åt vänster för att få en bild av den minst sagt spektakulära omgivningen...

... och titta åt höger för att få en glimt av byn där vi bor (ja, det är en rejäl cirkelrörelse jag gått i hittills, men det är nödvändigt på grund av den oländiga terrängen).

Vid slutet av bron ligger universitetet. Busshållplatsen ligger till höger i bild, och jag brukar följa gångvägen till vänster i bild.

Bakom skylten som annonserar att det är ”Hong Kong University of Science and Technology” man kommit till, tornar tre flaggor upp sig. Det är (från vänster till höger) Hongkongs, Kinas och universitetets egna. Lite otippat är det alltså Kinas flagga på den högsta stången.

Väl på andra sidan flaggorna leder en gångväg ner mot campus.

Och snart ser man det röda solur som kanske är den mest karakteristiska symbolen för universitetet. Till vänster i bild syns stora ingången, och går man dit kommer man...

... till universitetets inomhustorg. Bakom pelaren i mitten skymtar en rulltrappa som leder till ”the Academic Concourse”, som jag ska upp på.

Väl uppe är det tydligen ett parti som är betydligt mörkare än ljusgången som följer... man kan dock skymta en rulltrappa i mitten av bilden...

... som ser ut såhär (att personerna i bild har ryggen mot oss beror på att även rulltrappor går i vänstertrafik här).

Vid rulltrappans slut kommer man upp till läskautomaterna, min väg går runt hörnet där blomman står...

Sedan förbi de blå dörrarna...

Och slutligen in i labbet. Notera att det är mörkt där inne, som det oftast är när jag anländer.

På andra sidan den blå dörren ser det ut såhär:

Fullt kaos med andra ord! Bakom bokhyllan i mitten av bild (den tomma vita) står labbets superkluster, ett rejält rack med servrar för stora korpuskörningar:

Smyger man förbi det på höger sida i bild kan man se min arbetsstation:

Två datorer (en labbdator med gigantisk skärm, och min lilla bärbara). I och med att labbdatorn har engelskt tangentbord behöver jag verkligen min bärbara!

2008-08-20

Sånt det luktar och sånt man vant sig vid

Nu har vi varit här i över en och en halv månad, och man börjar vänja sig så smått vid tillvaron här. Det var alldeles för länge sedan vi hade listor på den här bloggen (i början hade vart och vartannat inlägg en lista), så här kommer flera stycken!

Lista nummer 1. Hongkongska lukter.
  • Durian. Den allomstädes närvarande doften i mataffärer och -marknader just nu. För er som inte vet är durian en ful, illaluktande och äcklig frukt, som råkar vara i säsong för tillfället. Det finns ett träd vid parkeringsplatsen i vår lilla by, om man mot förmodan skulle bli sugen.
  • Svett. Det är värmebölja, och deodorant verkar inte riktigt ha gjort det genomslag som man skulle önska...
  • Torkad fisk och annat torkat från djurriket. I mataffären finns påsar med små bläckfiskar och hela torkade minikrabbor på samma hylla där man hittar jordnötter och torkad frukt. På tunnelbanan (där efterlevnaden av mat- och dryckförbudet är sådär) kan en tonårstjej stå och stoppa i sig något som luktar akvariefiskmat, och som verkar bestå av just torkade fiskbitar. Det finns hela affärer vigda att allehanda torkade konstigheter, vars dofter är så att säga ganska "fishy" och sprider sig ut på gatorna. Men priset tog nog den affär nära vårt gamla hem i Mong Kok, där skyltfönstret var fyllt med små glasmontrar i vilka låg något som mest liknade torkade bruna pinnar, några decimeter långa. Att det inte var vanliga pinnar får man anta av priset - en av pinnarna kostade 22000 hongkongdollar. Frågan är vad man skulle göra med pinnen, eller snarare vad pinnen skulle göra med en. Ge en evigt liv?
  • Rengöringsmedel. Ja, ni får inte tro att det är så snuskigt här - det städas febrilt i köpcentrumen, och gatorna sopas ständigt. Klotter ser man nästan aldrig, och de offentliga toaletterna på köpcentrumen är jättefräscha och alldeles gratis.
Lista nummer 2. Sådant man vant sig vid, vilket kan bli ett problem hemma i Sverige.
  • Att kunna handla nästan vad som helst, nästan när som helst. Hur fasen ska det gå i Uppsala, där inte ens Pressbyrån har öppet efter klockan sex en söndagskväll? Här kan man shoppa digitalkamera efter fredagskvällsölen, eller först äta middag, sedan kolla efter byxor, fast klockan är halv tio en söndagskväll.
  • Vädret. Inser att de "kalla" temperaturer som vi kommer att uppleva innan vi åker hem i december (14-20 grader), är vad Sverige har just nu...
  • Vänstertrafiken. Har automatiskt börjat titta åt "fel" (dvs rätt) håll när jag ska gå över en gata. Kan bli farligt när man återvänder...
  • Konstiga priser. Ett sexpack starköl är billigare än en påse färdigriven ost (och vad en yttepyttebit brie kostar ska vi inte ens prata om). Knäckebröd är billigast på IKEA (och på vår lokala mataffär Taste påstår de att Wasaknäcke "Gluten- och Laktosfritt" - ja det står så på paketet, på tvättäkta svenska - är "imported from Germany"). Att få sina strumpor och underkläder tvättade och torkade kostar mindre än en liten liten burk riktig yoghurt.
Förresten, stryk det sista, det kommer inte alls att vara ett problem hemma i Sverige. Jag betalar gladeligen svenska ölpriser och tvättar mina strumpor själv, bara jag får äta ost igen!

Hongkongbo II

Då var det riktiga id-kortet färdigt att hämtas ut på motsvarande Migrationsverket. Proceduren var sådan att man lämnade in den temporära id-handlingen vid en disk, och sedan satte sig att vänta på att de ropade upp ens namn... Vänta här nu... hur låter det egentligen när en kines försöker säga ”Markus Sidonius Saers”? Kommer detta verkligen att fungera? Med skräckblandad förväntan satte jag mig att vänta på att bli uppropad, och spetsade öronen varje gång något utannonserades i högtalarna.

Efter en kort stund såg jag någon sitta bakom glaset på en av diskarn framför mig och vinka åt mig, jag gick fram och såg att hon höll upp mitt temporära id-papper... att veta sina begränsningar är sannerligen en dygd! Och vilken tur att de haft vett nog att trycka dit en bild även på de temporära id-handlingarna! Efter att ha fått mitt tumavtryck avläst och mina ”uppgifter” (namn, födelsedatum etc.) kontrollerade, fick jag plastkortet i handen – mitt alldeles egna ID-kort, med ett litet chip som bland annat vet hur mina tummar ser ut!

Jag vet inte som jag ska var aglad eller rädd.

Nachos

Nu när vi har ett kök så kan vi äta hemma på ett helt annat sätt än vi kunde köra i Mong Kok. Närheten till riktiga förortsköpcentrum med välsorterade matbutiker, och en mikrovågsugn med den betryggande klisterlappen ”made in Sweden” hjälper också till. Därför bestämde vi oss för att börja långsamt och laga nachos i måndags. Till nachos ansåg vi oss behöva följande:
  • En påse ekologiska nachos
  • En burk salsa
  • En burk svarta bönor (bra fyllning om man inte orkar koka något)
  • En påse riven ost
  • Ett sexpack Carlsberg (för att det är så gott med öl till mexmat)
  • En burk ”gräddfil”
Hemma i Sverige har man ju en ganska god bild av vad kalaset skulle gå på, och skulle kanske dra sig för att unna sig en öl till maten om kassan var på upphällning. Frågan är dock: hur förhåller det sig i Hongkong?

Den lite oväntade sanningen är att en liten påse riven ost kostar 45 pengar, och är den i särklass dyraste ingrediensen. Kanske hade det varit gräddfilen om den verkligen varit gräddfil, men det enda butiken hade var något slags surrugat från Nestle.

2008-08-13

Reklampaus: Agera för mänskliga rättigheter i Kina!

Som de flesta av bloggens läsare vet har jag arbetat en hel del för Amnesty International. Nu under OS har Amnesty ett samarbete med Aftonbladets sportbilaga Sportbladet, där man under varje dag under OS i en artikel belyser ett enskilt fall - en person som på något sätt fått sina mänskliga rättigheter kränkta av den kinesiska diktaturen.

Artiklarna, som jag har varit med och skrivit, finns att läsa både i Sportbladets papperstidning (som man får om man köper Aftonbladet) och på Amnesty.se och Aftonbladet.se. På internet kan man även enkelt skicka vädjandebrev till den kinesiska regeringen, till förmån för de individer som tas upp i artiklarna. Bara att skriva under med namn och bostadsort, så skickar Amnesty brevet vidare till den kinesiska regeringen - ett enkelt sätt att göra något!

2008-08-12

Chop stick master

Tydligen är jag bra på att äta med pinnar, två gånger har mina nya kollegor fält kommentarer om hur bra jag hanterar pinnarna. Tydligen ska man ha ett ganska stor mellanrum mellan pinnarna där man håller i dem. Enligt dem är det så man ”ska” äta, även om det är få som gör det. Så svart bälte i ätpinnar får man genom att göra som jag: lär er från pinnomslaget som kommer med sushilådan!

Eller så kanske de bara är artiga på ett väldigt konstigt sätt...

2008-08-09

Flunsa

I Hongkong är det just nu influensasäsong, och det är i princip samma influensor som under hösten ska migrera över den asiatiska kontinenten hela vägen till Sverige (vi kommer alltså att få chans på dem två gånger, eftersom flygplan är snabbare än nysningar). Det betyder i vanlig ordning att jag mått ganska dåligt och att Jenny varit jättesjuk. Den tropiska stormen Kummari passerade en bra bit söder om oss i veckan, med hårda vindar och mycket regn (tyckte vi i alla fall). Vi låg till sängs när det var som värst.

Och så har vi ju inget internet hemma längre...

Summa summarum hoppas jag ni kan förstå vårt lilla uppehåll i bloggandet!

2008-08-04

Övertid

Just nu sitter jag och jobbar övertid på grund av en åskstorm (eller vad man nu ska översätta ”thunderstorm” med) som drar fram över Hongkong. Det är säkert ingen fara, men vem vill riskera att stöta på en vindpust som gör 70 knyck? Hoppas varningen inte förlängs, den nuvarande slutar gälla klockan sju!

2008-08-03

I flyttartagen

Nu är det dags att lämna galenskapen i Mong Kok! Vår nya lägenhet, där vi ska bo resten av tiden i Hongkong, ligger nästan ute på landet – ja, så pass ”landet” det nu kan bli här. Vi ska bo högst upp i ett trevånings så kallat ”villagehouse” i Tai Po Tsai village, som ligger granne med UST (alltså universitetet där Markus håller till). Vår nya lägenhet har:
  • Ett stort rum, ett litet kök, och ett badrum som går i grönt och har världens skummaste toalettsits – liksom madrasserad.
  • Balkong!
  • Takterass! (Och den är bara vår!)
  • TV (om vi lyckas koppla in den).
  • Tvättmaskin.
  • Gasspis – läskigt.
  • Luftkonditionering som bara ger ifrån sig ett stilla pssssss istället för det brööööööl-ljud som vi hittills har levt med.
Naturen och vyerna runt omkring är helt fantastiska (bilder kommer). Idag är det klarblå himmel och strålande sol; jag hoppas det håller i sig, för cirka en kvart bort med bussen ligger Sai Kung med några av Hongkongs finaste stränder.

Nu ska vi packa det sista här; vi har åkt en omgång redan, men lite återstår. Vi har trivts bra här inne i asfaltsdjungeln och det kommer att kräva lite mer tid och planering nu om man ska åka in till centrum, men å andra sidan ska det bli skönt att äntligen komma i ordning. Och att slippa de värsta avgaserna – nu byter vi sirener och brummande bilar mot fågelkvitter!

2008-08-02

Överraskningsmiddag

På vägen till tunnelbanan är trottoaren varje kväll blockerad av massa folk som står och väntar på att få komma in på restaurangen The Golden Phoenix. Tjocka gardiner döljer fönstren, så det går inte att se annat än de tidningsurklipp som är uppsatta på fönstren och vittnar om att stället har en viss berömdhet. Allt är på kinesiska.

Igår kväll stillade vi vår nyfikenhet och ställde oss att vänta på att få ett bord. Mannen som driver stället och som då och då kom ut för att ropa in de som nu fått plats påminner om någon slags korsning mellan en galen auktionsutropare och en gladare version av the soup nazi från Seinfeld. När det äntligen blev vår tur klev vi in i en liten liten spartanskt inredd restaurang, fullsmockad med bord och med en angenäm doft från köket.

Vi hade väntat oss traditionell kinesisk mat – nudlar, pekinganka kanske, iallafall sådant som ska ätas med pinnar. Istället fick vi stekknivar – det visade sig vara en stekrestaurang. Visst, på några sidor längst bak i menyn fanns lite pliktskyldiga nudelrätter, men det man åt på The Golden Phoenix var kött. Mycket kött – stora stekar serverade med mycket sås, några pommes frites och kanske en liten grönsak om man letade. Gott kött, som var så mört att man undrade om de hade bankat ihjäl kon. Och billigt – notan för en t-bensstek och en entrecote landade på 150 Hongkong-dollar (ca 120 kronor). Fantastiskt ställe, och en anledning att återvända till de här kvarteren efter att vi har flyttat härifrån, vilket vi gör nu i helgen.