Bio i Batmans fotspår

Igår var vi och såg senaste Batmanfilmen, ”The Dark Knight”. Filmen utspelar sig till viss del i Hongkong – Batman gör ett kort gästspel i Two IFC (Hongkongs högsta hus, sjunde högst i världen) där han kickar lite bad guy-ass. Det som gör det hela lite coolt är att bion där vi såg filmen ligger just i IFC!

Filmen var bra på det där coola aktionäventyrsuperhjältefilmsviset, och Heath Ledger i rollen som Jokern var helt fantastisk. ” The Dark Knight” får fyra bekväma läderfåtöljer (helt i linje med IFC:s lyxiga stil har bion där breda sköna säten med gott om benutrymme).

Lördagsutflykt

Att Hongkong lyckas klämma in väldigt mycket på väldigt liten yta har vi för länge sedan insett, och i lördags insåg vi att det även inkluderar små kustbyar med Medelhavskänsla. Vi var på utflykt till Stanley, som ligger nästan längst söderut på Hongkongön. Under andra världskriget var Stanley (döpt efter en Lord Stanley) platsen för ett jättestort krigsfångeläger, idag finns där en gigantisk överbyggd marknad, till vår stora förvåning nästan fri från påträngande försäljare.

Efter att ha kollat runt lite flydde vi hettan och placerade oss på en av strandpromenadens otaliga restauranger, komplett med plaststolar, rutiga dukar, falska vinrankor i taket och diverse andra attribut som man associerar mer med Grekland än med Hongkong. Friterad bläckfisk inmundigades och kall Carlsberg svalkade i värmen. Sedan var det inte långt till nästa uteservering, där det blev mer öl för Markus och kokos-jordgubbs-banan-smoothie för Jenny. Slutligen landade vi på puben "the Pickled Pelican" (vi listade ut att "pickled" är slang för berusad i Australien, det är alltså ingen inlagd pelikan det rör sig om) där det snart började strömma in oroande många australienare och en storbildsduk drogs ner på väggen. Det visade sig vara någon slags rugbyfinal mellan Australien och Nya Zeeland, men då rugby inte är vår starka sida drack vi upp våra cider och begav oss hemåt samtidigt som det första vrålet steg över salen.


Strandpromenaden i Stanley, med alla restauranger, sedd från piren.

Herr Panda – nu med bilder!

Fredagen som inleddes med ID-kortsansökan och dim sum i partikongressmiljö avslutades med nudelsoppa och inköp av en digitalkamera! Inga fler bilder skamlöst framgooglade och stulna från nätet – från och med nu har Hey Mr Panda Bear alldeles egna bilder. Undertecknad drabbades som alltid av köpångest samt separationsångest från min kära gamla Minolta systemkamera som jag köpte för min första sommarjobbslön, men jag insåg snart att den finns kvar och att den nya kameran var ett ypperligt köp.

Det är en Sony CyberShot T70 med 8 megapixel, 3 ggr zoom, gigantisk touchscreen (det är svårt att hitta någonstans att hålla på baksidan...) och den väldigt fåniga (tycker Jenny) alternativt ascoola (tycker Markus) funktionen ”Smile shutter”, som innebär att kameran inte tar kortet förrän alla på bilden ler! Så här ser den ut (bilden tagen i en spegel):



Nu kan vi även visa hur vi har bott den första månaden i Hong Kong, i vårt lilla rum på Lai Chi Kok Road i Mong Kok. Först en bild sett från dörren och in i rummet. Badrummet till vänster och mitt emot finns kyl och mikro (syns inte på bilden). Sedan inne i själva rummet (det finns en säng också), som synes ganska trångt...





Från fönstret till höger (med gardin för), kunde man för cirka en timma sen se följande utsikt. Det byggs en ny väldigt hög skyskrapa en bit bort – det var den jag var tacksam över när åskan gick.

Om du har ett äpple vill du dela det med mig?

Ja om vi är på restaurang i Hongkong så dela på bara, för så gör man här. I stället för att som i Sverige sitta med varsin rätt och avundsjukt och längtande titta på varandras tallrikar för att man inser att man nog skulle tagit den där andra rätten iallafall, så beställer man här in åt hela sällskapet, vare sig man är 2 eller 20 och sedan delar man på allt. Superbra!

Detta är helt accepterat, även på restauranger som serverar icke-kinesisk mat. Här om dagen var vi på ett italienskt ställe och beställde sallad med getost och päron, ravioli med kyckling i parmesan-gräddsås, samt ställets hemgjorda salsicciakorv med polenta och tomatsås (den sistnämnda rätten var för övrigt helt himmelsk och fick en att framkalla diverse Homer Simpson-liknande dräggelljud). Ja vi ska dela, svarade vi på servitörens fråga.

När salladen först kom in fick vi varsin tallrik med sallad. Vi blev lite oroliga och undrade om det hade gått fram att vi faktiskt skulle dela på allt, och såg framför oss hur vi skulle rulla hem helt proppmätta med plånboken dubbelt så tom som planerat. Men nej, det var en sallad, de hade bara lagt upp den på varsitt fat åt oss! Något sådant skulle ju aldrig funka i Sverige, inte utan diverse missförstånd och extra avgifter. Importera detta koncept säger jag!

Dim sum i stadshuset

Idag var det dags för en sen dim sum-lunch. Vi hade förstått att stadshuset, av alla ställen, var ett ställe dit man kunde gå för att käka dim sum, och det gjorde vi. Maxims restaurang var en riktig turistfälla, dim sumen var inte något sensationellt (fast helt ok), men atmosfären var ganska obetalbar.

Tänk er en sån där bankettsal i Moskva som man såg Reagan och Gorbatjov sitta i för att underteckna avtal på 80-talet. Ett gigantiskt rum med runda bord, stolar i plast med fejkad förgyllning, porslin med "guld"kant, heltäckningsmatta och gigantiska supertacky "kristallkronor" i taket. På ena väggen en drake och en fenix i förgylld relief samt några ord på kinesiska som antagligen bara sa "Maxims Restaurang" men som i fantasin förvandlades till någon Partislogan om folket och freden och fosterlandet. Det var nästan så man förväntade sig en Mao-bild någonstans, men det här är ju ändå Hongkong.

Hongkongbo!

Nu är jag officiellt en Hongkongbo! Vid lunchtiden idag hade jag stämt möte med motsvarande migrationsverket för att ansöka om ID-kort. Proceduren tog ca 45 minuter, men nu har jag ett papper som, förutom massa kinesiska tecken, också innehåller en nytagen bild av undertecknad. Det rör sig med andra ord om ett temporärt ID-kort, och det riktiga kan hämtas ut tidigast 8 augusti, och ska vad jag förstått innehålla ett chip med bland annat mina tumavtryck (läskigt värre). Hur som helst är jag nu officiellt Hongkongbo fram till 14 januari!

OS (Nä, ni kommer inte undan här heller)

Som ni antagligen förstår är det mycket OS nu. Hongkong är ju en OS-stad; hästsportgrenarna ska hållas här, dels av karantänskäl och dels för att Hongkong redan är bra på havremoppar - här finns två stora hästkapplöpningsbanor och därmed den nödvändiga logistiken för att ta hand om de fyrbenta. Visst märker man att det är OS på gång - det finns statyer av de pluttenutt-söta maskotarna lite varstans, och nere vid Kowloons strandkant är det rena rama OS-överdosen: en gigantisk "Olympic Piazza" är under uppbyggnad, och det sitter skyltar med sloganen "One world one dream" överallt. Jag har också en känsla av att den sång som upprepas gång på gång i utomhushögtalarna kan vara den officiella OS-låten - jag hör inte vad de sjunger, men jag får mentala bilder av multikulturella barnkörer, flaggviftande, regnbågar och fred på jorden, så det kan mycket väl vara OS-låten.

Det man dock missar (tack och lov) här i Hongkong är alla fåniga och kontraproduktiva "säkerhetsåtgärder" som man ägnar sig åt i Beijing för att få "fridfulla" och "framgångsrika" Olympiska spel. Den engelskspråkiga dagstidningen South China Morning Post (SCMP) som är relativt öppet kritisk mot den kinesiska regimen rapporterar dagligen om de olika åtgärder som Partiet genomför. Exempelvis har företag varnats för att ägna sig åt "obscen" och "vidskeplig" annonsering - det poängteras att företagen har ett stort ansvar i propagandan (jo de säger faktiskt så), och att man kommer att "vidta åtgärder" om någon utövat "felaktig" annonsering.

Man ägnar sig också åt att försöka ändra folks beteende nu när de ska möta alla utländska OS-besökare. SCMP rapporterar att man satt upp anslag där folk uppmanas att inte fråga de utländska turisterna om deras ekonomiska status (att fråga vad någon tjänar eller vad det och det kostade är inte oartigt i Kina), kärleksliv eller politiska åsikter. Då Paralympics (handikapp-OS) hålls i september försöker regimen även lära folk hur man ska handskas med blinda, rullstolsburna och på andra sätt funktionshindrade människor. Att man inte ska säga till en blind att "det ligger där borta" är väl ganska logiskt, men man uppmanas även att inte säga saker som "det är bakom dig" till någon som sitter i rullstol. I stället uppmuntras fraser som "du är så fantastisk" och "du är en underbar människa". Kan ju bli lite komiskt om någon i rullstol frågar var exempelvis busshållplatsen är och istället för det logiska "den är bakom dig" (om nu närmsta hållplats är bakom personen i fråga) får svaret "Oh, du är en fantastisk människa!".

PS. Då jag som många vet är väldigt intresserad av politik och mänskliga rättigheter och annat sånt, så kommer det kanske en del inlägg på det ämnet med anknytning till Hongkong och Kina och OS och så. Om Markus får språkteknologi-nörda sig kan väl jag få politik-nörda mig? DS.

Till bläckfiskens lov

Nej, det är inte någon restaurangrecension, jag syftar på ”the octopus card” som man använder för att åka kommunaltrafik här i Hongkong. Ett oansenligt platskort som man laddar med pengar, när man åker tunnelbana håller man den mot spärren, som registrerar vilken station man gick på vid, och sedan håller man den mot ytterligare en spärr när man går ut, och den räknar ut vad resan kostade och drar av det från kortets värde. Bussar har i regel en fast avgift, så där håller man bara upp kortet när man går på, så dras biljettkostnaden direkt när man stiger på.

Jättesmidigt, men det kommer mera.

Eftersom kortet i princip bara håller reda på hur mycket pengar det finns på det (och vilken tunnelbanestation man startat sin ännu oavslutade resa på) har butiker börjat acceptera det som betalmedel! På snabbköpet håller man helt enkelt upp sin plånbok innehållandes kortet mot en platta, så dras kostnaden för brödet, mjölken och nudlarna automatiskt från octopuskortet. Inget fumlande med sedlar och värdelösa mynt, enkelt för alla inblandade.

Man skulle kunna säga att octopuskortet är vad Cash^TM-kortet kunde ha varit om de som konstruerade det bara hade tänkt så lång näsan räcker.

På väg till jobbet

Tidsanalys av min resväg till jobbet:

Totalt tar det ca 45 minuter dörr till dörr.

• Hemifrån – Prince Edward MTR: gångväg 8 minuter
• Prince Edward MTR – Choi Hung MTR: tunnelbana 12 minuter
• Choi Hung MTR – Choi Hung busshållplats: gångväg 1 minut
  
• Choi Hung busshållplats – HKUST busshållplats: minibuss 8 minuter
• HKUST busshållplats – HKUST Campus: gångväg 1 minut

Men, det där blir ju bara 30 minuter, vart tar resterande 15 minuter vägen? Jo, 2 av dem går åt till att vänta på tunnelbanan (högst), medan hela 13 (ofta lite mer) går åt till att vänta på minibussen. Den längsta delen av min resa till jobbet utgörs alltså av att vänta på en j***a buss.

Just det, ni vet ju inte vad minibussarna är för något ju! Så här är det: i Hongkong finns det ett ganska väl utbyggt nät av minibussar, som går fasta rutter hit och dit genom staden. De har 16 sittplatser, och inga ståplatser (vilket är skönt, för man är garanterad sittplats). Det betyder också att det kan ta ganska många bussar innan man faktiskt får plats på en minibuss. Väl ombord brukar det gå undan (känns det som i alla fall, men i och med att vägarna går som de går i det starkt kuperade landskapet går de sällan fortare än 70, och det var först idag jag blev varse att den hastighetsmätare som är vänd mot passagerarna börjar pipa om det går fortare än 80).

Rosa betar hos munkarna!

Efter lite letande har vi hittat mjölk! Det roliga med den är att den kommer från ett Trappistmejeri! I Europa är de ju kända för att producera drycker av aningens högre alkoholhalt, men i Hongkong ägnar sig Trappistmunkarna tydligen åt mejeriprodukter istället. Priset ligger på 18 hk$ per liter (14-15 SEK, vilket också är numerologiskt intressant eftersom det är den högsta alkoholhalt jag påträffat i ett Trappistöl...) Ganska dyrt, men väl värt det!

Arga lappen?

Det sitter en lapp uppsatt i vår hiss. Den är datorskriven och innehåller understrukna ord och utropstecken! (fast inte CAPSLOCK eftersom det inte riktigt finns på kinesiska). Sedan har någon skrivit till en fråga med bläckpenna (två ord och ett frågetecken). Frågan är vad det står på lappen?

• Sluta bränn rökelse, det luktar illa! (Antagligen inte, men man kan väl drömma...)
• Stäng inte av fläkten i lobbyn, det blir jättevarmt! (Igen, antagligen inte)
• Ni som bor på andra våningen, se till att hissdörren går igen ordentligt så att hissen inte fastnar där! (Nä, antagligen inte)

Eller kanske är det inte alls en sådan där lapp som är undertecknad ”vän av ordning”; kanske är det en ”vi ska ha fest, säg till om vi stör”-lapp, eller en ”soffa bortskänkes”-lapp.

Söndag i det blå

Idag var det dags att turista igen. Den här gången gick färden mot Victoria Peak, en av de stora bergstopparna på Hong Kong Island. Dit tar man sig via en brant bergsbana med gamla anor (den startade 1880 nånting och drevs från början med ångkraft). Väl däruppe hamnade man, som alltid i Hongkong, mitt i ett köpcentrum där det inte var helt klart var utgången fanns. Men efter att ha lokaliserat den kunde man gå in i ett annat köpcentrum och sedan upp på taket för att titta på utsikten, som faktiskt var väldigt väldigt fin. Om man känner sig hurtig finns det också flera fina hiking-stigar att gå uppe på toppen (vi var inte hurtiga idag, men en annan gång kanske).

Dagens smoothie-dricknings-utsikt.

Väl nere från berget möttes vi av massor av fillipinskor som satt och hade picknick överallt. Det visade sig att de brukar göra så eftersom söndagar är alla hemhjälpars (?) lediga dag.

Middag åts på en thai-restaurang där Jenny fick konstiga blickar från personalen då hon bad om ätpinnar, men hon klarade att fiska upp såväl minimala blomkålsbitar som halkiga champinjonhattar. Till efterrätt beställde vi thailändska efterrätter, som visade sig vara väldigt annorlunda – smaksatta gelebitar. Var faktiskt godare än vad det låter som.

När dammet lagt sig

Det kanske kan vara på sin plats att skriva ett lite mer sammanhängande inlägg om gårdagskvällens och nattens begivenheter, istället för de förvirrade konstigheter som jag skrev klockan halv fem i morse, efter allt för mycket öl och för lite mat.

Vi var alltså bjudna på fest, hos en kompis till Markus kollega från universitetet. Värden var en indisk jurist, som hade bott i Sverige ett tag, och ville internationalisera sin bekantskapskrets ytterligare med två tvättäkta svenskar. Hans lägenhet som låg på Hongkong Island var gigantisk med hongkongska mått, och hade en stor balkong som kunde öppnas upp längs en hel vägg i vardagsrummet. Och med utsikt över vattnet. Inte helt fel med andra ord. Alla på festen var mycket internationella och de flesta var jurister, men trevliga ändå.

Med värdens egna ord så gjorde vi något väldigt svenskt: förfestade, och sedan åkte vi taxi in till Central där vi barhoppade – vi har ingen aning om var vi var men Marine (Markus kollega) har lovat att visa på en karta. På en av barerna stod en kille som MÅSTE varit svensk – han såg ut som en posterboy för MUF – men både Markus och Sanjeed (värden) frågade honom och han förnekade bestämt sin svenskhet och hävdade att han var från Hongkong. Det tror jag vad jag vill om!

En rättelse till nattens inlägg: han som pratade om Gustav II Adolf var inte amerikan, utan australienare.

Ftes

Vsiste ni att om bara föstra och stisa bvskatoen i odret är på rätt palst så kan man lsäa ädnå, äevn om srkbrineten är flul!
Vi har varit på vår första Hongkong-fest! Vi var hos en kompis till Markus kollega som bodde väldigt schysst i en stooor lägenhet på Hong Kong Island. Lägenheten hade kustutsikt och förutom massa vin och öl bjöds der på ost som smakade kummin. Väldigt svenskt! Alla var typ jurister utom vi (nästan). En amerikan påstod att Markus uppfann datorer. En annan amerikan pratade om Gustaf II Adolf. Sedan var vi på bar-crawl. Vi vet inte var vi var eller varför men kul var det. Vi var på ett afrikanskt ställe och provade den namibiska ölen Windhoek. Det var Hongkongs ända afrikanska bar. Mycket internationell kväll!

Jenny har hittat massa bra kontakter och gett ut sitt första seriösa visitkort! Sedan drack hon massa öl. Markus har somnat och Jenny slinter på tangenterna. Klockan är halv fem, dags att sova!

Dagens...

...tunnelbaneunderhållning: Kinesisk tjej på 12-13 år löser Rubiks Kub på typ 2 minuter samtidigt som hon fnittrar med sin kompis.
...patriotiska handling: Stöd till det svenska näringslivet, genom inköp av handdukar på IKEA samt party-outfit för kvällen på H&M.
..."jag satsar på en sak i min affär": Vågar.
...lockelse: Rugbytackla de som inte fattat att man låter folk gå AV tunnelbanan innan man själv tränger sig på (jag vill därmed rugbytackla huvuddelen av Hongkongs befolkning).

Pressgurka

I kväll begav vi oss ner till den urbana djungeln Tsim Sha Tsui (där man i varje gathörn och mer därtill blir tillfrågad om man vill köpa ”cheap suit” eller ”copy watch, copy handbag for you miss”) för att hitta billig middag. Då vi misslyckades med att lokalisera guidebokens tips gick vi in i närmsta galleria och hittade ”Food republic”, en stor food court med diverse att välja på. Valet föll på något som kan ha varit japanskt, vi vet inte riktigt, men fried rice och nudelsoppa med fläsk blev det iallafall. Förutom att ”fried rice” skrevs ”fired rice”; frågan är om det var avskedat eller eldat?

Vi åt som äkta ”Hongkongies” dvs sörplande ljudligt och snabbt slevande med våra pinnar – vi börjar få in snitsen. Jag (=Jenny) var till och med noga med att inte sticka ner pinnarna i nudelskålen, då det påminner om de två rökelsestickor som man bränner då någon har dött. Vi drack såklart te till maten (som fylldes på så fort man fått i sig hälften).

Dagens förvåning var att det avskedade riset serverades med, hör och häpna, tärnad pressgurka! Bara persiljan saknades för att den skulle smaka som gjord av mormor.

Meta-nörderier? Går det?

Ja, kan man nörda sig om nörderier? Dags att göra ett försök i alla fall!

Eftersom att jag doktorerar i automatisk översättning så får det bli ämnet. Det är nämligen så att Google utvecklat sitt eget översättningssystem som baseras på ungefär samma metoder som jag undersöker. Dessa metoder går ut på att man ger datorn exempel på hur människor översatt tidigare, och låter datorn dra sin egna slutsatser om hur ny text ska översättas. Det här ganska oövervakade sättet att arbeta kan ge en del lustiga bieffekter, särskilt när datorn får väldigt lite att gå på. Sålunda översätter Google Translate (som tjänsten heter) ”Kalle Anka på julafton” till ”Donald Duck on Christmas Eve”, medan bara ”Kalle Anka” blir ”Toy Story”... hmm...

Det verkar onekligen som om det kommer att finnas en marknad för min kompetens om 2½ år, och det är ju glädjande!

För att även få in ytterligare en betydelsekombination på nörderier och meta så inkluderar jag en länk till den här bloggen översatt med Google Translate. Metat består alltså i att ett blogginlägg behandlar själva bloggen, och vad i nörderierna består borde inte behöva ytterligare förklaring...

För den ultimata nörderitrippen läser man förstås det här inlägget på engelska och undrar varför ”Toy Story on Christmas Eve” översätts till ”Donald Duck on Christmas Eve”...

Det här inlägget börjar påminna om lexikoningången för ”rekursion”:
rekursion subst. Se ”rekursion”

Recension: Symphony of Lights

Längst ned på Kowloons spets, ut mot vattnet och med utsikt över Hong Kong Island och Centrals imponerande skyline, ligger Avenue of the Stars, någon slags kopia av Hollywoods Walk of Fame. Kineserna fotograferar varandra framför Bruce Lee-statyn, köar framför sockervaddsförsäljarna och vandrar längs promenaden där gatstenar, komplett med stjärna, handavtryck och autograf precis som i LA, hedrar skådespelare som man aldrig har hört talas om. I lördags kväll begav vi oss dit, modigt nog utan paraplyer, men med fem burkar Heineken i en plastpåse, för att njuta av en vacker öldrickarutsikt och samtidigt kolla in Symphony of Lights. Symphony of Lights är en ljusshow som hålls varje kväll kl 20.00 då ett antal deltagande skyskrapor i Central på andra sidan vattnet, lyses upp och blinkar och har sig till musik. Lite laserljus ingår också i spektaklet.

Jag hade förväntat mig musik i stil med Star Wars Imperial Theme eller kanske Valkyriernas Ritt av Wagner, men istället var det någon sorts kinesisk blip-blop-muzak som strömmade ur högtalarna. Skyskraporna blinkade i olika färger, ibland i takt till musiken, och det coolaste var nog det knippe gröna laserstrålar som vid ett tillfälle, då musiken innehöll något som liknade en harpa, liksom vibrerade som harpsträngar gör. Bank of China Tower, en mycket omdebatterad skyskrapa då den markant bryter mot alla Feng Shui-regler bland annat genom att bestå av trekanter (vääääldigt dålig Feng Shui), hade de häftigaste ljuseffekterna, mest i kraft av sin annorlunda arkitektur, men i övrigt var Symphony of Lights inte mycket att hurra för. Många av åskådarna tycktes också dela den åsikten - ett "wow" och ett "ahhh" hörde jag, precis i början, sedan verkade folk tröttna.

När massorna hade lämnat området satte vi oss på en bänk och tittade på den nu inte alls häftigt blinkande, men ändå hänförande utsikten och drack våra öl. Sedan vandrade vi längs promenaden och tittade på ett gäng kineser som dansade till ett liveband som spelade en mycket misshandlad, men ändå fullt igenkännbar version av Elvis Blue Suede Shoes. Efter det begav vi oss hemåt. Att dricka öl på Avenue of the Stars kan jag definitivt tänka mig att göra om, men nästa gång skippar vi nog Symphony of Ligthts som jag tilldelar en (1) ölburk. Mitt förslag: hyr in E-Type, han kan det där med ljuseffekter.

Hey Mr Kung Fu Panda Bear!

eller Recension: Kung Fu Panda IMAX

Eftersom vi spenderade lördagen som turister bestämde vi oss för att spendera söndagen som Hongkongbor. Just den här söndagen involverade det lunch i ett köpcentrum och en tur till MegaBox, ett annat, helt gigantiskt köpcentrum med 12 våningar, skyttelbuss och en isrink. Var annars hittar man en av de få kommersiella IMAX-biosalongerna i världen?

Vad är då IMAX? Enligt salongen själv är det det mest avancerade audiovideosystemet i världen, vilket involverar en fem våningar hög bioduk och 12000 watts ljudsystem. Enligt oss var det faktiskt ganska häftigt.

Filmen gjorde sig väl på det stora formatet. Aldrig har kung fu-hoppen varit högre och sparkarna snabbare, trots att de utfördes av en småklumplig panda, som förutom de vanliga kung fu-movesen även utnyttjade det något... ehrm pandiga knepet att sätta sig på sina motståndare. Som söndagsunderhållning får Kung Fu Panda tre Hongkongstjärnor. Den har allt man kan önska sig av en tecknad film, och ungefär samma djup. Betyget står sig säkert även på vanlig bioduk.

Sån't man undrar...

• Vad gör de reklam för egentligen, de ganska stora affischerna med tjejer i bikini som sitter uppsatta längs med hela övre delen av Nathan Road? Det enda vi förstår är att det är något som kostar 98 dollar. Men vad? Det är då inte själva bikinin iallafall, så mycket är klart.
  
• Varför verkar man ofta tränga ihop en viss typ av varor i ett kvarter/ett varuhus? Idag var vi inne i ett trevåningsvaruhus som, med undantag för två affärer med "vuxenfilmer", en skoaffär och en butik med sådana där gigantiska burkar proteintillskott som kroppsbyggare tar, enbart innehöll små små affärer som sålde mobiltelefoner. Det måste ha funnits tiotusentals mobiler där inne. Sedan hamnade vi på gympasko-gatan. En affär med bara Nikeskor, nästa bara Reebok, sedan Adidas, sedan Nike igen. Nära vårt hus, i de lite mer så att säga...rejäla kvarteren, finns en gata med bara byggmaterial. En affär med hundratals stålbalkar. En med fönsterkarmar. Sedan mera stålbalkar. Om man ska ha en stålbalk (eller en mobiltelefon, eller gympaskor) är det onekligen lätt att jämföra priser och kvalitet eftersom man bara är några steg från konkurrenten, men det blir också lite lätt enformigt.
• Vad är det alla i korgarna och glasburkarna hos butiken på hörnet? Torkade lotusblad som man ska lösa upp i hett vatten och dricka mot magont? Malda ödletestiklar mot halsbränna? Eller kanske vanliga nötter att knapra på?
• Beror mina sömnbesvär på dålig Feng Shui i vårt lilla krypin?

PS. Om någon undrar över etiketten "Gweilo", så är det kantonesiska för "kaukasisk man" (dvs västerlänning). Det verkar vara en lämlig etikett för inlägg som visar hur otroligt totalt ovetande man är om vissa saker här. Mer om gweilo på Wikipedia.

Blixtar och dunder

Har just upplevt värsta åskvädret någonsin. Klockan är tio i fyra på morgonen men det var omöjligt att sova när blixtarna avlöste varandra på himlen (och det var långa blixtar, inga små ynka millisekunds-blixtar här inte) och det fullkomligt dånade mellan bergen. Regnet piskade mot rutorna och fuktfläckarna på våra väggar expanderade hotfullt (vi bor inte på the Peninsula direkt...). Man gladde sig åt att vårt hus inte är alls särskilt högt, bara 11 våningar. Bara några kvarter bort tornar en ny skyskrapa upp sig - lyftkranen på taket är nog en utmärkt åskledare.
Nu hör man bara åskmullret i fjärran, det blixtrar mera sällan, regnet tilltog just igen och utanför fönstret är det mjölkvit dimma så tjock att jag knappt ser grannhuset.

Hongkong-observatoriet som sköter väderobservationerna har utlyst RED RAINSTORM WARNING för en timma sedan (03.00 lokal tid). Röd varning är nivå 2 av 3 och betyder

heavy rain which is likely to bring about serious road flooding and traffic congestion. They will trigger response actions by Government departments and major transport and utility operators. The public will be given clear advice on the appropriate actions to take.

Det finns en anledning till att normala människor inte åker till Hongkong under sommarmånaderna... Välkommen till tyfon-säsongen!

Uppdatering: Ibland känner man sig lite dum. Exempelvis när man uppfinner ett helt nytt väderfenomen: åska, hällregn och mjölkvit dimma. Dimman visade sig vara väldigt lokal, den försvann nämligen om man gnuggade på fönstret...

Gamla tangentbord i fuktigt klimat

Jag har just gjort en ganska äcklig upptäckt. Ni vet det där grufset som brukar lägga sig som en fin patina över tangentbord och möss över tiden hemma i Sverige? Det verkar luckras upp i en varm och fuktig miljö, så att det i princip går att torka bort! Varför är det ”ganska äckligt”? Jo, för då ser man hur mycket det är...

Jag anar ett nytt användningsområde för större humidorer!

Markus + Internet på jobbet = ∃

Fyra dagar har det tagit att få tillgång till en internetuppkoppling med svenskt tangentbord på jobbet!

”Oj!” Säger du säkert nu och undrar hur det kan ta så lång tid. Den krångliga kinesiska byråkratin? Konstiga regler på skolan? De vill egentligen inte ge utlänningar tillgång till ett så kraftfullt verktyg? Jag är så lat att jag inte ansökt om något konto än? Nej, nej, nej och nja! (Jag ansökte inte om något konto förrän i tisdags.) Allt är egentligen i sin ordning, det är inget konstigt med att det tar två arbetsdagar att handlägga ett sådant här ärende (har för mig att det tog en vecka att få UpUnet-S konto hemma i Uppsala, men det kanske går fortare numera).

Så vad är hela poängen med det här inlägget då? Jo, saken är den att om jag hade pluggat på Stockholm eller Göteborgs universitet (eller för den del nästa vilket annat universitet som helst i Sverige utom just Uppsala) så hade jag haft tillgång till det trådlösa nätverket här på campus från dag ett! Det finns nämligen ett samarbete mellan många universitet i världen som kallas ”eduroam”. Detta ska läsas ut som engelskans education roaming, dvs. ungefär planlöst vandrande under utbildningen. Poängen är helt enkelt att alla universitet som är med i samarbetet förbinder sig att tillhandahålla trådlöst nätverk för alla studenter vid alla universitet som är med. Man loggar helt enkelt in med sina inloggningsuppgifter hemifrån och vips har man tillgång till nätet.

Varför är inte Uppsala universitet med i eduroam? Bra fråga, det undrar jag också!

Universitet, dim sum och våra kvarter

Jaha. ni har konstaterat att det inte finns någon vettig mjölk och ni har varit på IKEA. Men i övrigt då, undrar ni. Vad har vi egentligen pysslat med? Här kommer lite bilder (som tyvärr inte är tagna av oss då vi saknar digitalkamera, utan dessa har jag googlat efter), för om en bild säger mer än 1000 ord, vad säger då fyra bilder?

Hong Kong University of Science and Technology sett från luften.
Här har Markus börjat installera sig (det får han berätta om själv).

Dim Sum, kantonesisk specialitet och det sägs att den allra bästa finns i Hongkong. Vi har bara testat på universitetets kantonesiska restaurang än, men gott var det.
Vår lunch är inte på bilden, men vi testade paketen nedanför tekannan (inslagna i lotusblad), de stora vita uppe till höger och de små färglada nedanför dem, samt en del andra sorter.
Slutsats 1: Träna på ätpinnetekniken. Slutsats 2: "Kinamat" i Sverige är inte riktigt som här...

Mong Kok, området där vi bor. Inte direkt ett "nybörjarområde" - här kastas man rakt in i elden. Massa folk, massa trafik, massa saker man inte förstår. Ja, och så Pizza Hut och McDonalds. Riktigt så här ser det inte ut utanför vårt fönster (som tur är), man får gå ett par kvarter.

Star Ferry, det mest turistiska vi gjort hittills. Båten trafikerar sundet mellan Kowloon (där vi bor) och Hong Kong Island, och att åka "första klass" (ovanvåningen) kostar hela 2 kronor.

Desperately seeking Rosa

Vi saknar dig, Arlakon!

Kor är tydligen en bristvara i Hongkong. Den "mjölk" för 15 kronor litern som vi inte köpte idag innehöll nämligen:

• Vatten
• Mjölkpulver
• Konsistensgivare
• Socker
• Emulgeringsmedel
• några E-nummer
• och andra tillsatser

Lägesrapport (eller: Idag blev Ingvar Kamprad lite rikare)

I brist på riktiga foton kommer här en SimCity-bild av Hongkong. Många hus här ser faktiskt ut att vara hämtade direkt från det spelet (eller kanske är det tvärtom). I går var vi i ett köpcentra vid den stora skyskrapan längst ned till vänster - tydligen världens sjätte högsta hus. Eftersom det regnade höll vi oss inomhus mest hela tiden; inte något problem eftersom husen är sammanbygda med varann och dessutom helt gigantiska.

Eftersom sängen där vi bor har två mycket platta obekväma kuddar, bestämde vi oss för att skaffa nya. Och var gör man det, om inte på ett av stadens tre IKEA-varuhus? De patriotiska känslorna svallade när vi vandrade runt mellan EKTORP, FLÖRTA och KRAMFORS och i restaurangen serverades "Swedish specialty gravad lax". Eftersom man alltid kommer ut från IKEA med mer än vad man har tänkt sig, lämnade vi affären med:

• 24 delars bestickset FÖRNUFT
• Skärbräda LEGITIM
• Knivset SLIPAD
• 6 par ätpinnar RIVAL (vi är ju ändå i Hongkong!)
• 1 påse Ahlgrens bilar
• 1 paket Singoalla-kex

Alltihop naturligtvis hemburet i en blå IKEA-kasse. Det enda lite udda var kuddarnas storlek, 50x80 centimiter. Annars kände man sig precis som hemma! Vi observerade också att "Sweden Shop" sålde frysta kräftor, så i augusti kommer bara de lustiga hattarna att saknas. Och så snapsen då, förstås...

En annan upptäckt är att det faktiskt finns smågodis i Hongkong. Både nappar, sura colaflaskor och gummibjörnar säljs i lösvikt.

Recension: Flygplansväder

Resterna av en orkan som härjat Hongkong tidigare i veckan låg kvar över östra Kina när vi passerade på vår färd. Det är ju sällan man råkar ut för närmare två timmar ihållande turbulens när man håller sig till Europa, så här kommer en recension av flygplansväder av typen orkanrester vid bergsfötter.

Flygplansväderstypen orkanrester vid bergsfötter kan sägas tillhöra gruppen dåligt flygplansväder i så måtto att kabinpersonalen inte arbetar under sådana förhållanden. I övrigt garanteras gott om turbulens, inte olikt vad man kan föreställa sig att en tröja upplever i en torktumlare. I det här fallet är det farmförallt ihålligheten som ger stort utslag på betyget, och jag tvingades ge den här flygplansvädertypen fem (5) påsar.
    

Vi är här nu

Nu är det väl dags att även jag gör entré på den här bloggen. Jag är ju egentligen bara en tag-along på den här resan, men det är bäst att jag också skriver lite ibland för att balansera upp Markus nörderier från den språkteknologiska ankdammen.

Vi är iallafall framme nu, efter en mödosam resa som det kommer mer om snart. Att hitta lägenheten där vi ska bo en månad var inte helt lätt – note to self: se till att ha adressen med kinesiska bokstäver i fortsättningen, för taxichaufförerna här har inte tvingats att lära sig engelska, som de i Peking har inför OS. (Disclaimer: jag som Amnestymedlem förespråkar naturligtvis inte tvångsinlärning av engelska. Men det vore onekligen praktiskt...).

Första intryck av (en liten bråkdel av) Hongkong:

• Det är varmt.
• Jättevarmt.
• Folk är väldigt hjälpsamma oavsett vad guideböckerna säger. Språkförbistringen sätter dock käppar i hjulet här.
• För att vara en så stor stad är många saker små (utom husen på höjden).
• Kvarteren där vi bor har en konstig mix av trendiga frisersalonger och modebutiker, och konstiga affärer som säljer saker som vi inte ens vet vad de är.

Klockan är nu halv nio på kvällen, och vi har sovit hela eftermiddagen. Nu ska vi vara uppe i ett och ett halvt dygn – imorgon ska vi turista för att hålla oss vakna. Vad vi ska göra i natt vet vi inte.

Sista sista kontorsbesöket

Med facit i handen var inte måndagen sista dagen på kontoret... på grund av utskriftsbehov återvände jag och Jenny en kort stund idag. Förutom att stänga av fläkten (som jag glömt stänga av trots att jag skrev att jag skulle göra det) och rätta till Julbjörnen (Jenny insisterade på att den lilla björn jag fick av henne en jul var tvungen att hänga vid fönstret snarare än ”lounga lite soft på näsdukspaketet” som jag tyckte den kunde göra).

När jag ändå var där passade jag på att ta med mig Manning & Shütze Foundations of Statistical Natural Language Processing. Lite av en tegelsten, men när man inte kommer ihåg skillnaden på en Hidden Markov Model och Mixture Model så är den värd sin vikt i guld (vilket alltså är ganska mycket)!

Inatt sover vi hos mina föräldrar i Stockholm, och imorgon bär det av österut. Flera inlägg (med bilder) kommer snart om vårt lilla packäventyr som vi håller på att avsluta för fullt just nu.

Börja om från början, börja om på nytt...

... det här borde ha varit det första inlägget, eftersom det beskriver historien om varför vi ska till Hongkong till att börja med.

Det var en gång en konferens i Köpenhamn i herrans år 2007. Östgöta Nations före detta inspektor uppenbarade sig för Markus och talte: ”Ska inte du passa på att göra ett halvt år eller ett utomlands?”

Markus talade och svarte: ”Det vore ju inte så dumt...”

–Vart skulle du vilja åka då?
–Tja, Edinburgh eller Dublin vore ju inte så dumt, och relevant också! (Markus har alltid varit lite för rationell för sitt eget bästa)
–Varför inte t.ex. Hongkong? Han som leder gruppen där är ju allmänt erkänd som duktig inom ditt område!

Och himmelen uppenbarade sig, och ljuset sken ner på Markus, och han förstod att detta var hans öde. Och i Uppsala stad väntade Jenny på besked, och det uppenbarade sig för henne som det var förutspått i SMS-form.

Efter ett lite väl pompöst och pretto intro kan vi nu utläsa följande:

• Efter att ha fått ett erbjudande som han inte kunde tacka nej till blev Markus erbjuden att ”gästdoktorera” ett halvår i Hongkong
• Efter en del övervägande kom vi fram till att det nog var bäst om Jenny följde med också (vem vill inte åka till Hongkong ett halvår?)

Och nu återstår frågan: Vad ska vi fråga pandan efter att ha påkallat hans uppmärksamhet?
(Det här kan mycket väl ses som ett gyllene tillfälle att skicka in en kommentar!)